Lotta Gröning (bilden) är historiker och i egenskap av journalist troligen en av landets mest uppskattade författare. Nu har hon skrivit en bok om socialdemokratins historia som heter Från folkhem till Facebook. Jag hinner inte läsa mer än tjugosju sidor förrän det levereras information som är så uppseendeväckande att jag lämnar övriga sysslor åt sidan för att genast berätta för dig vad hon säger.

År 1948, skriver Lotta, författade Alva Myrdal ett brev till statsminister Tage Erlander. Alva Myrdal är en legendarisk figur, ledande socialdemokrat och tillsammans med maken Gunnar teoretisk och praktisk inspiratör för den framväxande svenska välfärdsstaten. Hon var en svensk variant av de statliga välfärdssystemens internationella förgrundsgestalt Eleanor Roosevelt.

Jag träffade henne en gång på middag hos en gemensam vän. Hon hade en isblå jacka som perfekt matchade hennes lika isblå som kristallhårda blick. Det här är alltså den svenska Överprussiluskan, tänkte jag och föreställde mig att hon hade pärmar där hon nitiskt och med ständigt vässad blyertspenna förde protokoll över sina klienter. Det sista jag hade väntat mig från henne var hennes ord till Erlander:

Det finns inga krav på välfärdssamhällets avbyråkratisering trots att vi i det närmast är överbyråkratiserade. Så fort ett problem uppstår vill regeringen bilda en ny myndighet… Människors möjligheter att påverka politiken minimeras och folk tvingas att anpassa sig efter generella byråkratiska regler. Jag skäms att vara socialdemokrat, och det blir inte mindre förnedrande när nästan varenda generaldirektör som utses är en trogen sossepolitruk. Det liknar mer och mer de gamla öststaternas.

Det som särskilt fyller mig med häpnad är inte att jag kanske hade gjort en felaktig personbedömning av Myrdal utan att den professionalisering av välfärdssystemet som i vår tid blommat ut i ett fullt utvecklat välfärdsindustriellt komplex tydligen var uppenbar för en skarpögd betraktare redan strax efter världskrigets slut.

Överraskningarna kommer slag i slag. Lotta skriver att även Olof Palme noterade att administrationen hade tagit överhanden och idépolitiken försvunnit:

Partiets aktiva kader består till väsentligen [sic!] av aktiva kommunalmän, intensivt upptagna med administrerande och nämnd(emöten).

Palme påpekade att de äldre politikerna var mer grundläggande ideologiskt skolade än de grupper som värvades direkt in i ”administrationsmaskinen” utan att ha skaffat sig en genomtänkt samhällssyn. ”Därmed ligger karriärismen på lut.”

Det var alltså inte bara det välfärdsindustriella komplexet som kunde iakttas så tidigt som på fyrtiotalet utan även det politikervälde som numera känns fullgånget. (Lite nedslående är det såklart för en samhällsteoretiker att finna att hans omvälvande och nydanande observationer rutinmässigt gjordes redan trekvarts sekel tidigare.)

Kommen så långt i Lottas bok slår det mig att det här ligger en hund begraven. Alva Myrdal och Olof Palme var ändå mäktiga personer. Om de nu betraktade och beklagade framväxten av ett byråkratiserat välfärdssystem och ett lika byråkratiserat och professionaliserat politikervälde så borde de väl ha gjort något? Om de hade stämt i bäcken, vilket de måste ha kunnat göra, så hade vår tids problem varit desto lindrigare. Varför gjorde de inte det?

Lotta svarar inte direkt på frågan, i varje fall om den ställs på det sättet, men det går ändå att läsa sig till en rimlig tolkning i hennes text. Hon utgår från Robert Michels oligarkiska järnlag (som jag har skrivit om en massa gånger, till exempel här). Lagen säger i korthet att makten över demokratiska organisationer kommer att glida ur händerna på medlemmarna och i stället hamna under kontroll av professionella funktionärer typ yrkespolitiker. Lottas tolkning av socialdemokratins historia är alltså att den följt Michels lag. Inget konstigt med det.

Men det svarar ändå inte på frågan varför sådana som Myrdal och Palme och såg utvecklingen framför ögonen inte grep in för att bromsa järnlagens verkningar.

Med lite fantasi kan man dock läsa in ett svar. De socialdemokratiska ledarna kunde på första maj romantisera om ett medlemsstyrt parti men de visste att om en organisation ska få makt så behöver den ledas av proffs snarare än civila amatörer. Det är det samma sak som i krig. Tränade proffssoldater klår uppbåd av dilettanter. (Just detta säger inte Lotta så skyll inte på henne om jag tolkar fel.) Socialdemokraterna var helt enkelt smarta nog att bejaka en naturlig organisationssociologisk utveckling som gynnade dem men som de kanske inte skulle lovprisa i sina högtidstal. Lotta skriver:

Socialdemokratin hade under årens lopp byggt upp en stark centralt styrd partiorganisation. Partiets politik kännetecknades av storskalighet och centralism. Också välfärdssektorn var hierarkisk och specialiserad. Det var långt ifrån den folkrörelsetanke som styrde arbetarrörelsen och den demokrati som utgick från att gräsrötterna skulle påverka politiken och sitt eget liv. I stället började demokratin utvecklas uppifrån och ner under efterkrigstiden då en stark stat och starka kommuner uppstod, men på statsmaktens villkor.

Den svenska byråkratiseringen är alltså inget olycksfall i arbetet utan ett resultat av målmedvetna politiska ambitioner.