Såväl Jimmie Åkesson som Ulf Kristersson har lovat – eller åtminstone ställt i utsikt – att regeringen ska åstadkomma ett paradigmskifte. Senast en likartad utfästelse gjordes var av Bildt-regeringen i början av nittiotalet fast det då hette ”systemskifte”. Systemskiftet var nog ungefär lika efterlängtat som dagens paradigmskifte, det vill säga starkt av några men inte alls av andra.

Blev det något systemskiftet på nittiotalet? Tja. Det blev till exempel skolpeng (vilket jag – självupptaget nog – tror berodde mer på att jag hjälpte Vaxholms kommun att installera systemet än på regeringens åtgärder men detta går föralldel att diskutera). Ett antal statliga monopol upphävdes, till exempel tågtrafik, telekommunikationer, bilprovning och apoteksverksamhet. Det var nog bra. Statliga Televerket hade aldrig klarat mobiltelefonexplosionen. Samtidigt gjordes en del hisnande dumheter som exempelvis när universiteten fick betalt enligt ett ackordssystem med ersättning i proportion till utdelade akademiska poäng vilket förstås ledde till poänginflation.

Men rent allmänt tror jag att effekterna av de politiska systemskiftesförsöken för det mesta drunknade i de två jättevågor som ständigt rullar över ett samhälle som vårt: den tekniska utvecklingen från den privata ekonomin och den byråkratisering som härrör från myndigheternas obändiga flit. Kan du föreställa dig ett samhälle utan internet och annan avancerad informationsteknologi? Dessa introducerades i större skala på nittiotalet och hade säkert ett större inflytande på våra liv än regeringens systemskiftesförsök.

När det gäller byråkratiseringen inom och utom staten kan du fråga vem som helst som har egen erfarenhet om det blivit fler eller färre regler att följa under de senaste decennierna. Själv startade jag en aktiebörs i mitten av nittiotalet. Med de regelverk som sedan kom, inte minst från EU, en kraftfull byråkratiseringsfaktor, hade det varit omöjligt tio år senare. (Om du vill avnjuta ett bra exempel på smygande och troligen helt onödig byråkratisering kan du lyssna på denna podd om etikprövning med början en kvart in i programmet. Jag skrev redan för tre år sedan, efter iråkad etikprövning, hur elakartad denna verksamhet kan vara. Jag behöver väl inte påpeka att byråkratisering, politikervälde och PK-ism är siamesiska trillingar?)

Så vad kommer att hända med det paradigmskifte som, åtminstone enligt några inflytelserika politiska ledare, förväntas inträffa framöver? System- och paradigmskiften styrs av två motsatta krafter: de vektorer som vill driva på och de vektorer som vill bromsa och sticka käppar i hjulet. Det är nettoeffekten av dessa vektorer som bestämmer utfallet.

Två saker bekymrar mig. Det ena som bekymrar mig – som alltså gillar tanken på ett paradigmskifte även om jag är helt klar över att ingen riktigt vet vad konceptet innebär; så var det för övrigt också med nittiotalets systemskifte – är att det är tveksamt i vilken mån ens hela regeringen med stödtrupper klivit på tåget. I vilket fall tycks inte alla anstränga sig för att skjuta på ekipaget. När sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson öppnar med att ogiltigförklara Tidöavtalets beslut om att skära ned på den kostnadsfria tolkhjälpen för invandrare bådar det inte gott. Ministern hade kunnat nöja sig med att dra saken i långbänk men hon valde i stället ett skarpt snitt i avsikt att döda förslaget. Hon är nog inte den enda i regeringen som inte fattat det här med paradigmskifte (eller fattat det alldeles precis och inte gillat det).

Till och med Svenska Dagbladets ledarsida, normalt en pålitlig vapendragare för regeringspartierna (fast absolut inte för sverigedemokraterna) lyckas, om min läsförståelse inte bedrar mig, komma fram till att ifall invandrare inte ska få gratistolk så bör svenskar som inte begriper vad en invandrad läkare säger på egen hand få leta upp och bekosta en tolk med lämpliga språkkunskaper och rätt dialekt när han ska besöka vårdcentralen. Kan SvD mena det? Läs själv:

… en logisk konsekvens utifrån vad Tidöavtalet stipulerar [skulle] kunna bli att den svensktalande patient som inte förstår sin läkare, själv får ombesörja och bekosta tolkhjälp vid besöket på vårdcentralen…

Det andra som bekymrar mig är den vanliga men enligt min uppfattning förlegade föreställningen att socialdemokraterna är det största hindret för den förnyelse landet behöver. Så var det kanske, åtminstone som borgarna såg det, när huvudmotsättningen gick mellan socialister och borgare. Men numera är Sveriges problem inte att det kanske finns några överlevande socialister utan att det finns fullt med PK-ister varav åtskilliga är särskilt virulenta. Dessa förekommer (åtminstone nästan) lika ofta hos anhängare av borgerliga partier som hos vänsterpartiernas väljare. För en regering som menar allvar med talet om paradigmskifte tror jag alltså att motståndarna finns lika starkt representerade bland de egna partierna som bland vänsterpartierna. Fienden finns inte bara externt utan även internt. Jag undrar om regeringspartierna har fattat detta och om de i så fall törs prata om det.

Men utrikesminister Tobias Billström (bilden) har gjort ett beslutsamt paradigmskifte genom att upphäva den feministiska utrikespolitiken. Det är alltid något.