Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson har tagit avstånd från regeringens beslut enligt Tidöavtalet att begränsa tolkhjälpen till migranter. I gårdagens krönika hävdade jag att detta troligen var ett oförlåtligt självmål men att ministern kanske var ursäktad eftersom regeringspartierna i alla fall inte tänkt igenom vad de skrev i sitt avtal. Så här avslutade jag texten:

Han kan inte ha det lätt, Kristersson. Det hela påminner mig om den ryska armén som skickar ut oförberedda och dåligt utrustade soldater till kriget i Ukraina.

Det har alltid förvånat mig att svenska politiker är så nonchalant oförberedda på sin huvuduppgift – att regera – och därför låter sig styras av infall och ideologiska fördomar när ödet olyckligtvis placerar dem i regeringsställning. Du som läser mina texter har troligen lättare att acceptera detta nedlåtande och kanske oförskämda omdöme ifall det gäller så kallade vänsterpartier. Därför ska jag särskilt utpeka två storslagna dumheter för vilka högerpartiet moderaterna ansvarar. Min poäng är att alla partier är lika oskickliga att styra landet.

Min favorit bland borgerliga fadäser är när en moderatledd regering på nittiotalet sålde det naturliga monopolet elnät till privata företag. Privata företag maximerar sin vinst och det enda som hindrar dem från att utan gräns skörta upp kunderna är konkurrensen från andra företag. Men om det – som när det gäller elnäten – inte finns någon konkurrens så finns det heller ingen gräns för hur grundligt vi elkunder kan pungslås vilket vi numera börjar upptäcka.

Detta var ett skott i foten av borgerliga politiker som inte tänkt efter innan de bildade regering. De styrdes nämligen av föreställningen att det som gjorde privata företag effektiva var det privata ägandet i sig, inte den konkurrens som tvingar det privata ägandet att anstränga sig. (Tyvärr misstänker jag att även stat och kommun numera tappat hämningarna när det gäller att utnyttja sina monopol för att skinna medborgarna.)

Ett annat exempel är ersättningen till högskolorna som numera bestäms av antalet utdelade akademiska poäng. Ju fler studenter som examineras, desto mer tjänar universiteten vilket ger feta incitament att sänka betygskraven. Där inspirerades politikerna av det löpande bandets ackordssystem. Hur oskickligt kan man styra ett land?

Nu är vi igång igen med en borgerlig regering som att döma av fallet Acko Ankarberg Johansson troligen är helt oförberedd. Skarpt läge råder men regeringen har uppenbarligen inte tränat för regeringsuppgiften under sin tid i opposition.  

Här råkar jag vara på min mammas gata ty jag har under minst femton år inom ramen för Stiftelsen Medborgarnas Offentliga Utredningar ägnat mig åt att tillsammans med kunnigt och erfaret folk ta fram genomtänkta program för viktiga politikområden, till exempel sjukvården, grundlagen, allmännyttan och bostadsförsörjningen.

Allt detta plus stöttande konsulthjälp erbjöd vi gratis till partierna. Det var då jag upptäckte hur mentalt illa rustade politiker i alla partier är att leda landet. Det är i det perspektivet förklaringen till de annars oförklarliga debaclen med elkablarna och högskolepoängen måste sökas.

Varför förbereder sig inte politikerna för skarpa lägen? Det skarpaste läge som finns för en politiker är att få regeringsansvaret för landet. Då gäller det att vara i toppskick. Alla andra som siktar högt tycks inte göra annat än att träna för att finslipa formen. Se exempelvis på idrottare. Skidåkare som siktar på VM låter sig inte stoppas av att det saknas snö på sommaren utan köper sig rullskidor för att upprätthålla konditionen och stilen. Försvarsmakten ägnar sig på heltid åt att öva när det inte är krig (tror jag i alla fall; vem skulle otränad vilja möta fienden?).

Men politiker tränar inte på att regera. Att träna hade varit att långt före valet tillsammans med tänkbara samarbetspartier fördjupa sig i hur det skulle gå till att skära ned på tolkhjälpen och införa visitationszoner och förbjuda tiggeriet och annat som förutskickas i Tidöavtalet. ”Men det där är ju struntsaker som man inte behöver förbereda så noga”, säger en vän. ”Ha”, säger jag, ”om du visste hur lätt det går fel när du ska göra något nytt, framför allt är du är omringad av illasinnat folk som inget hellre önskar än att du ska misslyckas, kort sagt framför allt i politiken”.

Såklart det blir lättare att genomföra innovationer i politiken om det finns förebilder. Till exempel har danskarna tydligen med framgång infört visitationszoner för brottsbekämpning. Det kan Sverige lära av. Tack, Danmark.