Detta är en ansvarslös artikel i bemärkelsen att den inte bygger på några vetenskapliga undersökningar och ej heller artikulerar en allmän mening – bara det är ansvarslöst! – utan grundas i mina återkommande känslor.

I den svenska kulturen finns en sympatisk klockartro på vår egen förmåga. Vi är övertygade om att vi kan om vi vill. År 1961 framförde skådespelaren Martin Ljung en visa av Povel Ramel som uttryckte denna ursvenska övertygelse. Refrängen gick så här:

Vi ska klara av´et

både gammal och ung

om vi enas och spottar i händerna.

Vi ska klara av´et

om än bördan blir tung

så hugg i för båd´ Fosterland och Kung.

Vi alla som bor här i vårt urgamla land

på dess slätter, bland bergen, vid stränderna

vi ska klara av´et med den urgamla hand

som har knutit de fasta släktskapsband.

Så kanske det var i början av sextiotalet men nu är det slut med det, det är min sorgliga erfarenhet. För några år sedan var jag inblandad i ett skolprojekt som jag själv hade hittat på. Det handlade i grunden om något självklart. På varje skola finns både bra och dåliga lärare. Om man kunde få igång ett system där bra lärare handledde sämre lärare så skulle en allmän uppryckning kunna ta sin början. Projektet kom igång med goda resultat på åtta skolor i stockholmstrakten. Därefter självdog det. Misslyckandet hade olika orsaker i olika skolor men den gemensamma faktorn var att ingen egentligen brydde sig. Lärarna och rektorerna hade ingen lust. De gav upp trots att projektet fungerade.

Jag drog en slutsats som du kanske tycker var förhastad, nämligen att det inte går att rycka upp den svenska skolan. Den är förlorad. Det spelar ingen roll hur många miljarder politikerna än skjuter till eller hur många administrativa förändringar som Skolverket än hittar på. Det är inte där problemet sitter. Det handlar bara om lärarna. Alltför många lärare är håglösa vilket går att förstå med tanke på deras arbetssituation som det inte går att göra något åt.

När jag kommit så långt i min redogörelse för situationen brukar folk protestera högljutt. Jamen så kan man väl inte säga! Det är klart att det går att göra något åt det! Då svarar jag att mina kritiker har fel. Problemen har funnits i decennier men Sveriges politiker har inte kommit en centimeter närmare en lösning. Allt som våra politiker, alla partier, tycker sig kunna göra är prövat. Ingenting har hjälpt. Varför skulle något som de kan tänka sig att pröva fungera framöver?

Men det verkar bara vara jag som har upptäckt att svenskarnas övertygelse om sin obändiga kraft enligt Povel Ramels och Martin Ljungs budskap inte längre gäller. Alla andra tycks tro att tricket är att byta ut politiker. Bara vi får en ny regering så kommer allt att lösa sig. Jag hoppas att alla dessa trosvissa svenskar som hela tiden i sitt undermedvetna nynnar den ljungska visan har rätt och jag har fel.

Det problem jag tycker mig se eller snarare känna – ty här handlar det inte om vetenskap utan om intuition – gäller förstås inte bara skolan utan hela nationen, framför allt, tror jag, den hälft av bruttonationalprodukten som står under offentlig kontroll och finansiering. I hur många decennier har välfärdssystemet misslyckats med landets sociala problem? Och hur är det med kriminaliteten? Den som betraktar dagens situation och jämför med hur det var på Martin Ljungs storhetstid blir förstås beklämd vid insikten att det obönhörligt, år för år, bara blir sämre (utom att, det erkänner jag, det är mycket mindre obehagligt att gå till tandläkaren nu för tiden).

Kan du överhuvudtaget föreställa dig en situation där Sverige spottar i nävarna och klarar av´et? Jag har svårt att måla upp någon trovärdig framtidsbild på det temat. Min fantasi kastar i stället alltid fram samma trista framtidsscenario, nämligen en segregerad dualekonomi där en del av befolkningen lever i fattigdom och kriminalitet och den andra i befästa villasamfälligheter med privatanställda beväpnade vakter vid infarterna som till nöds skyddar de boende från rånare. Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställas sig detta eftersom förebilder redan existerar i länder som Nigeria, Sydafrika och Brasilien.

Sedan kan vi försöka förklara för barnbarnen hur det kunde bli så här.