Jag skrev nyligen om professorn, framtidsforskaren, statstjänstemannen med mera Jørgen Randers som helt förbehållslöst framförde att politiska eliter, till exempel sådana som han själv tillhör, måste kunna styra staten utan att bry sig om folket när folket vägrar att fatta vad som måste göras. Den öppenhjärtiga skamlösheten chockerade till och med mig som inte brukar vara så lättskrämd.

Jag borde inte ha blivit så illa berörd ty Randers grundhållning att eliter alltsomoftast måste strunta i folkviljan om det ska bli något gjort är inte alls unik även om Randers uttryckte den mer oförblommerat än normalt. Man kunde tro att det särskilt vore högerpolitiker som är beredda att bortse från folkviljan. Men progressiva politiska ledare som gör en poäng av att stå på folkets sida mot olika förtryckare verkar minst lika benägna att nonchalera den allmänna opinionen och till och med skryta om det eller, som i Morgan Johanssons fall, skälla vanligt folk för fascister om de inte ställer upp på ministerns invandringsprojekt. (Egentligen finns det ingen motsättning mellan den patriarkala omtanken om folket och åsidosättandet av dess uppfattningar. Relationen är som inom familjen. Barn är visserligen älskade men de begriper inte så mycket och därför kan de inte få bestämma.)

Barack Obama försökte till och med institutionalisera sin likgiltighet inte bara för folket utan också för dess valda ombud. År 2011 startade han initiativet ”Vi kan inte vänta längre” i syfte att styra USA genom dekret och presidentorder för att slippa kongressens protester. Här finns en lista på ett dussin stora reformer som slank igenom för att Obama inte kunde vänta längre. ”Jag kan inte vänta på att den dysfunktionella folkförsamlingen ska göra sitt jobb”, sa presidenten. ”När den inte handlar så tänker jag göra det själv.”

Woodrow Wilson anses vara den kanske mest demokratiskt sinnade av alla USA:s presidenter. Efter första världskriget lovade han att ”göra världen säker för demokratin” vilket han gjorde genom att begränsa den. Upprorslagen från 1918 gjorde det olagligt att ”i ord eller handling… motsätta sig USA:s vilja”. Postverkets chef fick uppdraget att censurera publikationer som var kritiska till världskriget. (Vilket påminner om president Bidens misslyckade försök att inrätta censurmyndigheten Disinformation Governance Board som startades i april i år och las ned i augusti efter protester från högerpolitiker.)

Men man ska nog inte vara för kritisk mot politiska ledare som negligerar folket. Trots alla opinionsundersökningar är det svårt att veta vad människor egentligen tycker. Jag vet ju inte en gång vad jag själv anser om viktiga saker som exempelvis hur invandringspolitiken bör utformas. Ska vi beväpna gränspassagerna eller utlokalisera Migrationsverket till Rwanda? Djävulen sitter alltid i detaljerna och inte ens demokratins främsta tillskyndare inbillar sig att medborgarna har tänkt igenom allt. Hur ska folket då kunna fatta kloka beslut?

Filosofen Rousseau (bilden visar hans krypta i Panthéon i Paris) tycks ha varit medveten om demokratins inneboende självmotsägelse som är att folket ska fatta beslut om saker som det för det mesta inte ens besvärar sig med att försöka sätta sig in i. Hur kan man förena förekomsten av ledare som tänker som Randers, Obama, Wilson och Biden med föreställningen att vi lever i demokratier? Eller med Rousseaus egna ord: ”Hur kan en man vara fri och samtidigt underkasta sig lagar som han inte har godkänt?”

Denna paradox hanterade filosofen med hjälp av två intellektuella konstruktioner som är uppenbart falska men så fantasifullt storslagna att det är svårt för tänkare att inte ta dem på allvar.

Den ena konstruktionen är ”den allmänna viljan”. Allmänviljan uttrycker folkets sanna intressen oavsett vad folket själv tror. Folket har nog för det mesta misstagit sig. Självklart måste det finnas någon som uttolkar och förverkligar allmänviljan eftersom folket inte klarar detta själv. Precis vem Rousseau ansåg skulle vara den högste uttolkaren blir jag inte klar över men jag skulle tro att han tänkte sig någon kvalitetsperson som Randers eller Morgan Johansson (fast han säger att jobbet inte kan delegeras åt någon enskild). Men även om ingen medlem av folket artikulerar den allmänna viljan – det är inte säkert att det i startögonblicket finns någon enda individ som instämmer – så blir varje medborgare delaktig i den allmänna viljan genom ”det sociala kontraktet”, den andra konstruktionen, enligt vilket varje enskild samhällsmedlem underkastar sig allmänviljan. Det finns antagligen någon framskjuten paragraf i kontraktet där detta avtalas. När alla således kollektivanslutit sig till den allmänna viljan har de genom samma viljeakt gemensamt förvandlat sig till ett folk.

Bra va?