Varje ställningstagande gentemot någon del av verkligheten, vare sig det handlar om den verklighet i vilken en individ lever och skall orientera sig i, eller den verklighet i vilken ett samhälle skall fungera, måste, förstås, utgå från en beskrivning och en förståelse av dessa verkligheter – i den mån de skiljer sig åt. 

Det sker alltid, regelmässigt, när individen försöker hantera sitt liv så bra som möjligt, varje dag med alla dess beslut, och ibland inför beslut om större förändringar. Vem vill famla fram med en bindel för ögonen? 

Det sker sällan när en väg skall utformas för vårt samhälle. Inför offentliga beslut i kommunala församlingar och i riksdagen borde dessa beslutande organ ha orienterat sig genom en så noggrann beskrivning som möjligt av de berörda områdena, förstås. 

Det är den offentliga debattens uppgift. Självklart kan då inte för besluten viktiga förhållanden förtigas.  

Ändå är sådana förtiganden snarare regel än undantag. 

Invandringspolitikens grandiosa misslyckanden är resultatet av att kända förhållanden, orsakade av invandringen, har förtigits. Detta har skett för att skydda invandrarna: Ökad brottslighet, förslumning, sämre fungerande skolor och andra negativa följder har förtigits för att inte skada det behjärtansvärda att hjälpa människor i nöd, verklig eller endast påstådd sådan. Efter en tid har ett annat skäl tillkommit. De som mot bättre vetande stått för förtigandet har inte velat få sin skuld avslöjad.   

Samma mekanismer gjorde sig gällande i diskussionen om de apatiska barnen. Länge kunde inte det manipulerande av barnen som föräldrarna utsatte dem för, i avsikt att familjen därigenom skulle få stanna i Sverige, beskrivas och avslöjas – därför att godhjärtade människor inte ville tro på de avslöjanden som trots allt skedde. Med tiden kom intresset att inte få det egna ansvaret belyst att väga allt tyngre. De som sakligt skulle ha beskrivit förhållandena, vissa läkare, journalister och politiker fortsatte tigandet för att skydda sig själva. Debatten avgjordes först när några av de drabbade barnen blivit så gamla att de vågade berätta sanningen, i strid mot föräldrarnas och deras medskyldigas intresse. Gellert Tamas (bilden) påstår fortfarande att han endast beskrivit verkligheten när han framställt barnen som drabbade av en epidemi av självskadebeteende. DN och andra suckar bara, antar jag, och låter honom hållas. 

Just nu kan samma slags beteende ses i energifrågorna. Dessa har länge, med förfärande förljugenhet, beskrivits och hanterats utifrån orealistiska föreställningar om vad som är möjligt för att åstadkomma den önskade, gröna omställningen.      

I år har denna politik avslöjats i ett grandiost crescendo av motsättningar och omöjligheter. Elpriset har, som en följd av en ökande brist, skjutit i höjden och gjort livet mer eller mindre omöjligt för många företag och för energiberoende familjer på landet. Samtidigt fortsätter planeringen av den gröna omställningen. Industrier skall lämna fossilberoende produktion i en utsträckning och takt som på kort tid kommer att fördubbla elbehovet. Här som på de tidigare beskrivna områdena har de skyldiga, främst miljöpartiet och socialdemokraterna, börjat försöka skaka av sig sin skuld och sitt ansvar genom att påstå att marknaden har stängt ner kärnkraftverken, dvs att det som varit huvudnumret i alla fall för miljöpartiet inte funnits till. 

Hur är detta förtigande möjligt? Varför är det ens önskvärt? 

Den viktigaste förklaringen är de beskrivande och beslutande klassernas geografiska och sociala isolering från folket. Detta har blivit mycket tydligt efter årets val. Den rödgröna sidan har vuxit i storstäderna, den konservativa i mindre orter och på landsbygden. 

Kommer vi att få dras med denna uppdelning mellan dem som beskriver och hanterar verkligheten och den därav följande förljugenheten och dem som träffas av de undermåliga beskrivningarna? Nej. 

Tack vara det informationsutbyte och den diskussion som sker spontant, obundet, på nätet, fritt från offentlig finansiering, har för första gången en del av verklighetsbeskrivandet kunnat frikopplas från etablerade intressens ständiga strävan att skydda sig själva. (Här beskrivs hur etablerade medier inte bara får konkurrens utan också granskas av spelare som aldrig kunnat etablera sig utan hjälp av nätet). 

Och i eget välförstått intresse kommer etablerade medier göra sitt bästa för att kritisera det som publiceras på nätet. 

Må den sämste elimineras.