Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro förhåller sig till svenskar – och troligen även till representanter för andra udda smånationer – ungefär som entomologer till sina studieobjekt insekterna. Dessa må ha sina intressanta särdrag men de är ju inte precis som människor. Ibland känns det som om hon sätter en lupp till ögat för att konstatera om vi svenskar verkligen beter oss sådär konstigt som hon vid en första anblick tycker sig ha observerat.

Då kan jag bli kränkt å den svenska nationens vägnar. Jag vill påminna henne att det är hon, inte jag, som tillhör en underutvecklad kultur som haft slavar i fyrahundra år medan Sverige hela tiden varit ett land av hyggligt, solidariskt och jämlikt folk. Men jag säger inte det för min erfarenhet är att hennes hänsynslösa observationer och frågor för det mesta blottlägger svagheter i min egen förståelse. Det är bättre att jag tänker än att jag blir förolämpad.

Häromdagen talade vi om det svenska valet. Det betyder att jag förklarar så gott jag kan och hon avbryter med frågor när hon undrar om stekeln verkligen uppför sig sådär eller om hon har missförstått. Det började med att jag förklarade att moderaten Elisabeth Svantesson inför valet på teve hade förklarat att hon inte kunde ge besked om partiets politik på någon viktig punkt förrän efter valet.

Riofröken spetsade öronen. Vänta nu, sa hon. I mitt land redovisar politikerna sina avsikter före valet, inte efter. Vad är det för mening med att komma med löften efter valet?

Jag tror att Svantesson försökte vara hederlig, sa jag efter en kort tankepaus. Efter valet skulle det bli förhandling med andra partier för att formulera en politik. Det kunde gå hur som helst och därför var det bästa att inte redovisa någon åsikt.

Men partiet måste väl ha en uppfattning? Det har väl ett program?

Jag svarade lite besvärat att jo, även de svenska partierna har program fast programmen är ganska lösliga och knappt lockar någon väljare att läsa. Därmed hade svensk politik blivit ännu underligare i hennes ögon. Jag såg att hon hade på tungan att fråga om Sverige inte var en demokrati, alltså ett statsskick där medborgarna på ett eller annat sätt var inblandade i landets styrelse. Men hon sa inget om det. I stället frågade hon vilka partier som kommer sitta med i regeringen.

Det vet vi inte, svarade jag. När vet ni det? frågade hon. Det vet vi inte, svarade jag. Jag förstår, sa hon artigt. Hur långt tid brukar det ta?

Av en händelse hade jag själv ställt mig frågan några dagar tidigare och bett herr Google om ett svar. Min allmänna känsla var att regeringsbildningarna i Sverige brukade gå ganska fort och att vi svenskar brukade se med förakt på andra länder vars politiska system inte kunde få fram en regering i rimlig tid. Hur skulle man kunna styra ett land på ett effektivt sätt om man inte ens kunde utse en regering?

Där gav mig Google rätt. En statsvetenskaplig genomgång av den genomsnittliga tillsättningstiden för olika västerländska länder gav följande resultat:

Sex dagar i genomsnitt för att tillsätta en regering kändes rätt seriöst och stämde med mina patriotiska känslor avseende svensk tillförlitlighet och ordning i statsärendena. Sedan upptäckte jag att det efter 2018 års val, som inte ingår i den redovisade mätningen, tog 134 dagar att bilda regering. Med en suck erkände jag detta för lärarinnan från u-landet Brasilien. Och du sa att ni inte har en aning om hur lång tid det ska ta efter det senaste valet? frågade hon. Nej, svarade jag. Jag förstår, sa hon.

Jag sa att det kanske går fortare den här gången. Ingen vet. Men om det går fortare beror det nog på att man sopar problem under mattan för att få till en regering. Så bäddar man för framtida regeringskriser, avslutade jag dystert.

Jag tror att förklaringen till alla dessa förändringar i Sveriges politiska liv är att politikerna inte längre är bundna till sina medlemmar och väljare, kort sagt de sociala krafter som tidigare varit deras maktbas. De skaffar sig vilken politik som helst och bildar partiallianser utan att känna sig tvungna att förankra hos några uppdragsgivare i det civila samhället.

Partierna schackrar med sina mandat. De bildar lätt förbund med andra partier men bryter dessa förbund om någon mer lovande pakt tycks uppenbara sig. Särskilt tydlig är denna promiskuitet bland den breda mittens partier. Till exempel kan miljöpartiet, centern och liberalerna inleda lösa förbindelser med vem som helst utom sverigedemokraterna om det för tillfället känns tilltalande.

Jag kan inte komma på någon annan förklaring än att politikerna blivit en egen, oberoende klass. Politiken handlade tidigare om hur Sveriges problem skulle hanteras. Nu handlar den om hur taburetterna ska fördelas.