Just nu pågår analyserna av valresultatet för fullt och polariseringen som föregick valet är om möjligt än mer påtaglig. Det förekommer påståenden om att SD:s framgångar beror på att invandrare demoniserats under en lång tid, bland annat från Aftonbladets ledarskribent Zina Al-Dewany i en intervju i Expressen TV.

I själva verket har den allmänna debatten inte alls handlat om invandrare rent generellt, utan om hur det svenska samhället ska hantera de invandrargrupper som vägrat anpassa sig till det svenska samhället, som tagit med sig sina klankulturer hit och valt att ägna sig åt kriminalitet och som har fortsatt att leva efter kulturella seder som omfattar annat religiöst förtryck och kvinnoförtryck.

Den som väljer att betrakta den debatten som smutskastning av alla invandrare har sannolikt en egen agenda som inte har det minsta att göra med att skapa ett bättre samhälle för alla, utan lyfta vissa grupper och individer som mer skyddsvärda än andra. Det är ett oerhört motbjudande hyckleri, för de som i grund och botten är allra värst drabbade av mångkulturens baksida är ju den majoritet av invandrare som valt att bli en del av det svenska samhället. Hur känns det egentligen att gå till jobbet varje dag och betala skatt i en förort som skakas av kriminalitet och våld? Och hur känns det när ledarskribenter som Zina Al-Dewany drar rasistkortet mot dem som försöker få ordning och reda i samhället? Det är inte de privilegierade ledarskribenterna som får sina bilar uppbrända i landets förorter – det är främst skötsamma invandrare.

Under flera år var det fullkomligt omöjligt att debattera de här problemen. Många ville sopa precis allt under mattan, från de problem som uppstår när stora grupper av människor faktiskt är analfabeter till problemen med könsstympning. Vi har sett absurda påståenden om att könsstympade kvinnor känner ”fantomnjutning” och stigmatiseras av kritiken mot den groteska seden, och vi har sett en minister häva ur sig att IS-terrorister är frihetskämpar och att kritik mot islamister är ”islamofobi”.

Att uppmärksamma de problem som vuxit fram i mångkulturens namn har i många fall medfört karaktärsmord och yrkesförbud, något som författaren och journalisten Gunnar Sandelin berättat om här på Det Goda Samhället.

Det här har naturligtvis rivit upp djupa sår i det svenska samhället. Men Zina Al-Dewany menar att det är nu, när vi äntligen kan prata öppet om problemen och försöka få bukt med dem, som såren uppstår. Svenska folket har gett mandat åt SD att vara med och påverka politiken – hur kunde det ske? För trettio år sen fanns det ju nazister i partiet, det får man aldrig glömma, så i hennes värld är det nu bevisat att svenskar i grund och botten är rasister.

Samtidigt vill hon gärna att man glömmer Vänsterpartiets blodiga historia. VPK hade kontinuerlig och nära kontakt med den hårdföra diktaturen i Moskva och de har inte gjort mycket till avbön, även om de bytte namn 1990. När Al-Dewany i valrörelsen följde V-ledaren Dadgostar på dennas dörrknackningsturné i Rinkeby, och därefter chattade med läsarna, blev hon mäkta förgrymmad när V:s historia togs upp i kommentarerna. Då var det plötsligt väldigt viktigt att poängtera att artikeln ”handlar om vad Vänsterpartiet är idag”. Hon skriver också att hon tycker det är ”rejält tröttsamt att en del från högern gärna utmålar V som ett parti långt ut på vänsterkanten”. Var tycker hon att de befinner sig då? I den ”breda mitten”, eller?

Det är med andra ord helt i sin ordning att bortse från Vänsterpartiets rötter, medan man absolut inte får bortse från SD:s. Det är just den typen av hyckleri som, tillsammans med locket på-mentaliteten kring problemen med mångkulturen, gett SD luft under vingarna och gjort dem så stora som de nu blivit.

Bild: Skärmdump från Al-Dewanys reportage från Rinkeby