PATRIK ENGELLAU: Några av mina fel

En vänlig läsare uppmärksammade mig på att The New York Times hade tagit ett nytt grepp och förmått sina mest framstående krönikörer att skriva texter på temat ”Så hade jag fel”. Till exempel förklarar nobelpristagaren Paul Krugman att han hade fel om varför USA och världen fått så kraftig inflation sedan något år tillbaka och David Brooks filosoferar om hur han haft fel om kapitalismen (där jag tror att han hävdar att analyserna alltid pekar fel eftersom de bygger på gårdagens premisser som inte längre gäller eftersom allt ändrar sig).

Jag vill inte vara sämre än kolumnisterna i The New York Times så jag måste erkänna ännu större och långvarigare felaktigheter i mina försök att förstå världen, framför allt det där som har med samhällenas utveckling eller brist på utveckling att göra.

När jag började tänka någorlunda självständigt var det 1960-tal vilket betydde att Karl Marx just hade fått sin (förhoppningsvis sista) renässans. Jag trodde lite trevande på Marx, kanske mer sociologen Marx än på ekonomen Marx. Sociologen Marx gjorde användbara observationer såsom att alla samhällen är någon sorts klassamhällen och att deras dominerande tänkesätt eller ideologi är den härskande klassens ideologi. Den som begriper detta har tagit första steget till en förståelse varför svenska statsmedia rapporterar så – i mitt tycke i alla fall – vinklat som de gör.

Mitt definitiva avfall från marxismen inträffade 1977 eller däromkring. Ungefär då hade marxismen gjort vad den kunde göra för mig vilket, om man ska koka ned det till fundamenta, var att lära mig snacka på ett sätt som gav mig yrkesmässiga framgångar i den internationella biståndsbranschen. Vid det laget hade jag slutat tro på biståndskonceptet och kände att det var dags att schappa från hela läran. Den enklaste metoden att hoppa av från marxismen är tänka på arbetsvärdeläran som är den bisarra grundstenen i Marx tes om att arbetarklassen genom kommunismen skulle introducera ett historiskt lyckorike. Läran säger att värde bara skapas av fysiskt arbete och mäts i timmar. Och vad med Einstein, Henry Ford och Beethoven?

En avfälling från marxismen hamnar lätt i liberalismen, vid det här laget i nyliberalismen som började bli ideologin på modet. Det passade mig utmärkt ty efter att ha virrat lite mellan olika jobb bestämde jag mig för att mitt öde skulle bli företagarens. Jag skulle bli innovatör och entreprenör, kort sagt manchesterliberalismens idealfigur och därför föll det sig naturligt att jag spred företagsamhetens evangelium.

Liberalismen var inte som marxismen direkt felaktig, bara, skulle det visa sig allt eftersom jag samlade på mig erfarenheter, otillräcklig. Det märker man lättast om man (vilket i det här fallet betyder staten) försöker lösa sociala problem efter liberala principer. Det är i stort sett det västerlandet försöker göra utan mycket framgång. Jo, den sortens liberalism som förkunnar att företagandet ska släppas loss kan fungera men när liberalismen förvandlas till socialliberalism och tror att den med skattepengar ska göra samhälleliga underverk av den sort som folkpartister tycker om, typ just bistånd och socialvårdare i utanförskapsområden, så blir misslyckandena alltid just de som man har anledning att förutse.

Jag vet inte om jag vid det laget egentligen hade någon ideologi alls vilket möjligen skulle kunna anses klandervärt eller i varje fall slarvigt. Men jag har kommit fram till motsatsen, nämligen att det bästa för samhället är att det inte styrs så mycket av ideologier och prefabricerade, inplastade idépaket som normala, innehållslösa partiprogram utan i stället av dugliga, erfarna, förnuftiga människor av god vilja.

Allt beror på de enskilda människorna och deras egenskaper och värderingar. Observera att denna uppfattning är motsatsen till den som styr Sveriges politik. Liksom alla andra människor med otillräckligt förnuft eller livserfarenhet tror politiker att de har svaren på de svåra frågorna. Problemet är att demokratin i den form den tagit ger dem tillräckligt med makt för att försöka påverka andra människor i enlighet med sina oftast förflugna hugskott. (Jag tar ett exempel ur högen bara för att du förstår vad jag menar: att kriminaliteten minskar om kommunerna anställer fler socialassistenter.)

Men hur kan samhällena blomstra om det inte finns en fast hand som styr enligt en väl uttänkt plan? Det är det som är så konstigt. Efter några hundratusen års jämmerlig existens på jorden lyckades människosläktet, i det här fallet representerat av folk i västerlandet, med början för trehundra år sedan att göra det mest oväntade, oplanerade och lyckosamma underverk som någon kunnat föreställa sig, nämligen att inrätta det behagliga moderna samhällslivet. Det är i den processen, som vi knappt funderar över, som vi borde söka framgångens hemlighet och människans potential.

Patrik Engellau