”Först kommer maten, sedan moralen” skrev som bekant Bertolt Brecht. Moral har i många fall ett pris, och innan vi är villiga att betala detta pris vill vi se till att våra basbehov är tillgodosedda. Det svenska politiska etablissemanget har länge velat utmåla vårt land som en ”moralisk och humanitär stormakt”. Men hur länge är svenska folket beredda att betala priset för den höga moraliska svansföringen? 

Jemen-födde Luai Ahmed, som bland annat skriver för nättidningen Bulletin, har kommit att framstå som en av landets vassare debattörer i frågor som berör invandring, mångkultur och islam. Men i en aktuell artikel (”Kollektiv bestraffning är dålig sossepolitik”, 2022-07-15) för han ett resonemang som jag – tyvärr – måste vända mig emot. 

Luai Ahmed kritiserar sd:s förslag att minderåriga utlänningars brottslighet ska kunna leda till att även deras föräldrar utvisas. Hans kritik bygger på grundläggande liberala principer om individens autonomi gentemot kollektivet. Enkelt uttryckt: En människa bör bara kunna ställas till svars för sina egna handlingar, inte för andras. Ahmed skriver bland annat: 

”Om jag som invandrad jemenit får för mig att Sverige är ett pissland och bestämmer mig för att ’göra kaos’ – för att låna Miljöpartiets ortenslang – då ska jag straffas eller utvisas. Inte min mamma eller pappa. De ska inte räknas som skyldiga till vad jag gör oavsett om jag är 17 eller 19 år gammal. /…/ Kollektiv bestraffning negerar såväl människans handlingsfrihet som hennes personliga ansvar.” 

Sd har fått mycket kritik för förslaget. Många menar, i likhet med Luai Ahmed, att det innebär kollektiv bestraffning, vilket inte anses höra hemma i ett civiliserat rättssystem. Partiet bemöter kritiken med argumentet att indraget uppehållstillstånd inte är ett straff. I ett aktuellt uttalande om det uppmärksammade överfallet på en nioårig flicka i Skellefteå säger sd:s rättspolitiske talesperson Tobias Andersson: 

”Vi förespråkar utvisning utav hela familjer som inte är svenska medborgare. Det är för övrigt ingen kollektiv bestraffning, för att utvisas är inget straff. Det är ett avbrott i det privilegium de har innehaft att vistas i vårt land.” 

Själv tycker jag att sd:s argumentation är en lek med ord. Om en person fråntas en rättighet som han/hon uppfattar som åtråvärd, och om detta sker som en konsekvens av att en anhörig till personen begått ett brott – då kan det svårligen tolkas som något annat än ett straff, oavsett vad man väljer att kalla det. 

Alltså delar jag Luai Ahmeds uppfattning att det sd föreslår är ett slags kollektiv bestraffning. Och jag håller i grund och botten med om att det strider mot grundläggande rättsprinciper och mot respekten för individens autonomi. Ändå sympatiserar jag med sd:s förslag. 

I amerikanska actionfilmer brukar det förr eller senare komma en scen där hjälten säger något i stil med ”desperate times call for desperate measures” eller ”if you want to make omelet you must crack some eggs”. De båda uttrycken betyder ungefär att man i extrema situationer måste ta till oortodoxa metoder och strunta i en del av de moraliska regler man normalt följer, och att man ibland tvingas göra obehagliga saker för att nå resultat. 

När det gäller invandrares brottslighet och andra sociala problem kopplade till invandring befinner vi i Sverige oss vid en sådan brytpunkt. Problemen har växt sig så stora att vi nödgas ta till metoder som vi egentligen helst skulle slippa. Vi har ett akut behov av lösningar som snabbt kan få ner brottsligheten, och som ger våra myndigheter rejält utökade möjligheter att utvisa invandrare som saknar både vilja och förutsättningar att integreras. 

Det är väl belagt att unga män/killar med utomvästlig, asylrelaterad invandrarbakgrund är skyhögt överrepresenterade i brottslighet. Många av dem kommer från starkt kollektivistiska kulturer, inom vilka lojaliteten gentemot den egna familjen och släkten brukar vara mycket stor. Man kan därmed anta att den lagstiftning sd föreslår skulle ha en kraftfull brottspreventiv effekt. 

Det kan i sammanhanget vara lämpligt att erinra om en text som Johan Westerholm, redaktör för debattsajten Ledarsidorna, skrev för mer än sex år sedan. I texten beskriver Westerholm ett möte med en minister i Libanons regering. Westerholm berättar för ministern om Sveriges problem med kriminalitet i ”utanförskapsområden”. Ministern svarar: 

”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden. Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana.” 

Redan för sex, sju år sedan ansåg alltså en kvalificerad utomstående bedömare, med djup insikt i just de dysfunktionella arabiska och muslimska kulturer vi i stor omfattning importerat till Sverige, att vi måste göra avkall på våra höga ideal om vi ska kunna stävja kriminaliteten i invandrardominerade problemområden. Sedan dess har situationen förstås förvärrats ytterligare. 

Nej, jag menar inte att vi ska ta den libanesiske ministern på orden och kasta rättssäkerhet och mänskliga rättigheter överbord. Men jag är övertygad om att vi måste göra avkall på en del principer och slakta en del heliga kor om vi ska kunna få kontroll över den skenande brottsutvecklingen. 

Moraliska principer har som sagt ett pris. Sedan decennier har det politiska etablissemanget försökt framställa Sverige som en moralisk och humanitär stormakt, och ingen kostnad har ansetts för hög för detta. Men det är inte politikerna själva som behövt betala, utan alla vanliga medborgare, som tvingats leva i ett alltmer splittrat, otryggt och våldsamt samhälle. 

Nu kan vi helt enkelt inte betala detta höga pris längre. Vi är, menar jag, tvungna att göra avkall på vissa moraliska principer för att kunna återfå en del av vår trygghet.