Även om jag inte delar alla Olle Wästbergs åsikter så håller jag honom för en av landets hederligaste och mest skarpögda samhällsbetraktare. Dessutom är han en gudabenådad skvallerbytta som alltid vet allt om alla. Sådan har han varit i över sextio år. Nu har han skrivit memoarer som heter I tidens skugga med den fyndiga undertiteln Verksamhetsberättelse från 1945.

Jag har alltid varit avundsjuk på Olle för att han har fått så fina jobb. Han redovisar en meritlista på fem sidor med pangpositioner som chefredaktör för Expressen, generalkonsul i New York, statssekreterare i finansdepartementet, styrelseordförande i Sveriges Radio liknande godbitar. Om man lägger till alla fina jobb han tackat nej till blir det säkert ytterligare några sidor. När Bengt Westerberg år 1994 skulle sluta som partiledare samlade sig det folkpartistiska etablissemanget för att övertyga Olle om att bli ny partiledare. Men han fortsatte hellre på Expressen (varifrån han något år senare fick sparken efter att ha utsatts för en del intriger som han inte utan vällust avslöjar). Han avstod från en riksdagsplats för att han blivit generalkonsul (såklart roligare; förresten hade han trott att det var någon som busringde när utrikesminister Anna Lindh bad honom ta hand om generalkonsulatet), han tackade nej till att bli ambassadör i New Delhi, han nobbade ett erbjudande att bli chefredaktör på Gefle Dagblad för att han inte ville lämna Stockholm.

Genom livet har det viktigaste för Olle – efter familjen, påpekar han noggrant – varit politiken vilket nog inte i första hand har betytt folkpartiet, sedermera liberalerna, utan de liberala idéerna. Om det numera till synes utrotningshotade liberalpartiet saknar han hopp: ”Tyvärr finns det knappast längre någon framtid”.

En krönika över mer än sextio års erfarenhet i den svenska maktens centrum öppnar nya perspektiv även för läsare som i någon mån känner igen sig. Ett perspektiv är hur mycket Sverige ändrats, till exempel att Olle som ungdomsförbundare oanmäld kunde gå rakt in på Olof Palmes kontor i kanslihuset. Alla medborgare gick fritt i riksdagshuset: ”Riksdagen höll öppet och det gick bra för medborgare att komma in och spontant träffa folkvalda. Det är omöjligt idag. På den tiden hade heller inte några politiker livvakter.”

Ett annat perspektiv gäller liberalernas eventuella borttynande. När Olle beskriver de frågor som engagerat honom genom åren slås man av att folkpartiet och han, kanske framför allt han, hela tiden legat i framkant vilket betyder att liberalerna stått för åsikter som lite senare skulle komma att bli förhärskande. Olle engagerade sig på sextiotalet mot apartheid och för de portugisiska koloniernas befrielse, han pläderade för ”human invandringspolitik, yttrandefrihet och fördjupad demokrati”, en BNP-procent i bistånd, statliga bidrag till partierna (troligen för att folkpartiet inte hade någon arbetarrörelse eller något näringsliv som gav tillräcklig ekonomisk stöttning), pappamånader i föräldraledigheten, medlemskap i EU, ”Stopp för gubbväldet” vilket betydde att partierna borde ha ”yngre, äldre, utlandsfödda, funktionsvarierade” samt förstås fler kvinnor på sina listor, företagsdemokrati, avskaffande av tvåkammarriksdagen, avskaffande av statskyrkan, kort sagt kulturradikalism (både högern och socialdemokraterna var emot sådant, skriver Olle), hårdare straff för rattfylleri, eget rum på långvården, handikappreformen LSS, ökat stöd till arbetshandikappade, livvakt till hotade kvinnor och dubblat stöd till kvinnojourer, LAS (som liberalerna senare ville avskaffa).

Då slår det mig att det kanske är denna avantgardistiska hållning i politiken som förklarar liberalernas problem. Framför allt under 1900-talet har de plogat för det moderna Sverige. Jobbet är färdigt. Om det blev så bra kan diskuteras. I varje fall vill nog Sverige inte längre vandra den vägen. Vad ska folkpartisterna då ta sig för? Genom att lyckas så väl har de kanske spelat ut sin historiska roll.

Möjligen har just liberalen Olle identifierat en annorlunda nisch för partiet som kanske skulle kunna fungera som frälsarkrans eller till och med en stabil räddningskryssare, nämligen värnandet om demokratin. Det är ett bärande tema genom hela skriften, framför allt mot slutet där han vemodigt lamenterar över den svenska demokratins dekadens:

En väsentlig förändring är att de valda politikerna blivit mer okända. Förr visste de flesta väljare vem som representerade dem i riksdagen och vilka som ledde kommunen. Detta trots att vi nu har långt färre folkvalda än tidigare. Den stora kommunreformen 1970 och centraliseringen av kommunerna innebär att antalet folkvalda på femtio år gått ner från cirka 200 000 till 36 000. Allt färre har bekanta med valda uppdrag och man träffar dem inte på bussen eller i kön i mataffären.

Det går att konstatera att väljarna inte känner sig personligt representerade av de folkvalda… De politiska partierna har blivit en spillra av vad de varit.

Så låter en förkastelsedom över ett urspårat system framförd av en person som inte använder utropstecken. Själv jobbar Olle på i vingården:

Min huvudsakliga opinionsbildning under senare år har handlat om att vi måste fördjupa den svenska demokratin och minska de framtida riskerna.