PATRIK ENGELLAU: Dilemmat

Ukrainakriget är anmärkningsvärt på det viset att experterna har haft lika fel som amatörbedömarna (eller om det kanske är motsatsen som är anmärkningsvärd). Det började med att varken amatörerna eller experterna trodde att det skulle bli någon invasion (om man inte räknar med några amerikanska underrättelseorganisationer som hade trumf på hand i form av satellitfotografier och militära insikter av typ att man inte i evighet kan hålla 175 000 soldater med bataljutrustning samlade och låta dem vänta till ingen nytta).

Sedan kom invasionen och såväl proffs som amatörer enades om att kriget skulle vara över på några dagar eftersom Putins armé skulle tillintetgöra ukrainierna. Efter ett par dagar höjde alla förvånat på ögonbrynen och efter några veckor förstod alla bedömare att de helt och hållet huggit i sten.

Hur kunde man (även jag) missa så grovt? En viktig del av mina kunskaper om det militära har jag inhämtat från Tolstoys bok Krig och fred, särskilt skildringen av den gamle, vise ryske överbefälhavaren Kutuzov (bilden) under det avgörande slaget mot Napoleon vid byn Borodino utanför Moskva. Kutuzov, sjuk och vresig och gnagande på ett kycklingben, sitter i en stuga och tar emot en ström av rapporter om striderna som levereras till honom av befälhavare från olika stridande avdelningar. Tolstoy skriver att Kutuzov inte bryr sig om sakinnehållet i rapporterna, till exempel om en strategisk höjd intagits eller om ett kompani gått förlorat, utan bara om de rapporterande officerarnas tonfall och humör. Kutuzov visste, ville Tolstoy säga, att det är andan i armén som avgör kriget. Sedan dess har jag i stort sett trott på det. Förresten är det inte bara krig som avgörs av sinnesstämningar och mentaliteter utan också nationers öde. Till exempel tror jag att Sverige håller på att malas ned av att det svenska politikerväldets politiskt korrekta filosofi har tagit ett järngrepp över tänkandet hos vårt folk eller i varje fall dess statsfinansierade ledare och opinionsbildare.

Jag såg aldrig någon nämna ett ord om andan i den ryska respektive den ukrainska krigsmakten innan det var uppenbart att ukrainarna ledde med stridsvagnslängder och Zelenskyj börjat videotala till världens parlament. Det borde man ha fattat. Ukrainarna har tjugo års utbildning av amerikaner och engelsmän, världens bästa soldater, bakom sig. De vet allt om stridsformationer, underrättelsetjänst och logistik. Framför allt vet de vad de håller på med, nämligen att rädda sitt land. De ryska soldaterna är nyinryckta, truliga, ointresserade och mobbar varandra. De vill inte slåss. De omtalade tjetjenska förbanden under Ramzan Kadyrov placeras av den ryska stridsledningen bakom trupperna under framryckningar för att skjuta de soldater som sölar eller vill desertera. För övrigt deserterar många i alla fall, ibland plutonvis, för att ansluta sig till ukrainska förband eller ge sig. Ryska flottförband i Vladivostok påstås ha tvärvägrat inför order om förflyttning till Ukraina. Det är kanske inte sant men uppenbarligen är soldaternas stridsvilja svag. Officerarna måste sätta sig längst fram i kolonnerna för att de ska röra sig. Det är därför så många högre befäl stupar.

Andan och tekniken i den ryska armén har kanske inte ändrat sig så mycket sedan Stalingrad, då otränade vapenlösa bondpojkar skickades fram i första ledet för att överta geväret från fallna soldater och kämpa vidare tills de i sin tur blev skjutna och geväret övertaget av nästa man. Möjligen har en ny, innovativ strategisk teknik utvecklats sedan Georgienkriget, nämligen terrorbombningen av civila med syftet att bryta fiendens beslutsamhet. Den tekniken tillämpas nu, utan särskild framgång som det verkar, i Ukraina.

Zelenskyj är djupt besviken över att västländerna inte ger honom det stöd han skulle behöva för att krossa Ryssland och vinna kriget. Han säger det allt tydligare i sina videoframträdanden. Han vill gå på offensiven men saknar utrustning. Väst vill inte förse honom med vad han anser sig behöva. En hökaktig och medkännande fyrstjärnig amerikansk general vid namn Jack Keane har på senare tid framträtt på Fox News och med ord och kroppsspråk allt tydligare framfört sin bestörtning över att Nato inte hjälper till att krossa Ryssland. Han sammanfattar sin tolkning av situationen i observationen att ”väst inte vill att Putin ska förlora”.

Det är starka ord. Men de är också övertygande. Det är svårt att förklara varför USA annars förvägrar Zelenskyj effektiva vapen. Men det är lätt att förstå västs motvilja mot vapenleveranser. Även om Ryssland förlorar kriget skulle det hela antagligen eskalera. Putin har kärnvapen.

Den som studerar detta förlopp, Iran till exempel, måste bli desto fastare besluten att verkligen skaffa sig atomvapen så snart det bara går. Motståndarna viker sig och man blir osårbar bara man är fanatisk nog att inte dra sig för att använda sina avskräckningsvapen. Det finns sådana ledare. Hitler hade säkert inte dragit sig för att skicka iväg en bomb om han hade haft någon.

Patrik Engellau