När kriser nu har kommit över oss i form av pandemier och krig i vårt närområde har även liberaler och socialister börjat tala väl om ”nationalstaten”. Svenska flaggan tas fram på regeringens presskonferenser. Alla partier vill rusta upp Försvaret.

Det är naturligtvis välkommet. Men det finns ett problem. Den återfunna idén om nationalstatens betydelse kan nämligen passa vänsterpolitikers syften ganska väl. En nationalstat behöver inte bygga sin sammanhållning (i princip i alla fall) på kultur, historia och ursprung. Alla som är medborgare i samma nationalstat kan svära trohet till samma flagga, följa samma grundlag och ta på sig samma militäruniform. Vart tar då idén om Sverige som ett hem för svenskarna vägen? Är vi verkligen så intresserade av en nationalstat där alla som bor inom nationalstatens gränser är ”svenskar” bara för att de råkar bo på det territorium som Sverige behärskar?

Man säger ibland att ”patriotism” består i att vara trogen en statsbildning, medan ”nationalism” handlar mer om folk och kultur. Patriotismen kan med andra ord erbjuda ett rumsrent alternativ för våra identitetsförnekande vänstertänkare som ser spöken så fort någon börjar tala om ursprung och kultur. Liberaler älskar att tala om patriotism. Deras våta dröm är att alla individer som nu lever i Sverige ska förenas i en patriotisk medborgarsång om försvaret av våra grundlagar och vår flagga.

Själv är jag på sätt och vis likgiltig för den svenska statsbildningen i sig. Att det finns ett rike som heter Sverige är naturligtvis sympatiskt. Men vad spela existensen av ”Sverige” för roll om Sverige inte längre är ett land där jag som svensk känner mig hemma? Statsbildningen är bara en form för ett innehåll. Och om innehållet inte längre motsvarar vad jag som svensk associerar till namnet ”Sverige” kommer formen till sist lämna mig likgiltig. Det är lätt att tappa de här perspektiven. Det är inte namnet, flaggan eller statsbildningen som räknas utan det innehåll som vi förknippar med de yttre skalen.

Jag brukar tänka på landet ”Fylke” (”the Shire”) i J.R.R Tolkiens sagovärld. Fylke är hobbitarnas hemland, och det karaktäriseras just av att vara ett verkligt hem. Det är invånarna, kulturen och den geografiska hemmahörigheten som gör Fylke till hobbitarnas land.

Tolkien berättar i en prolog till ”Ringens brödraskap” att Fylke inte har någon regering. Vid den tid i Fylkes historia då romanen utspelas finns det bara en officiell ämbetsman i hela Fylke: borgmästaren i Mickelsklyft. Hans huvudsakliga uppdrag består i att presidera vid de fester som hålls på Fylkes märkesdagar.

Tolkien beskriver förstås en utopi, men poängen är att han beskriver ett hemland som inte har någon nationalstat. Det finns ingen stat i Fylke, men Fylke finns i alla fall. Det är hobbitarnas fasta beslutsamhet att leva i enlighet med sina egna traditioner på sitt eget territorium som utgör deras ”nation”. Hobbitarna anser att de äger det land där de bor. Det är de som har odlat upp det och satt sin prägel på det. De vill leva där som de alltid har gjort, helst utan inblandning av någon stat som bara stör och förstör.

…

Alla vi som anser oss vara nationalister och som tycker att Sverige behöver mer av nationalism borde fundera över vilken nationalism vi faktiskt önskar oss. Det är lätt att fokusera på den formella nationalstaten Sverige. Den har naturligtvis sitt värde, vi ska inte tappa det perspektivet heller. Men

vi måste också tänka vad vi är och vill vara utöver den rena nationalstaten. Vilket Sverige ska benämningen ”Sverige” egentligen syfta på? Under historiens gång har nationalstaten erbjudit ett utmärkt verktyg för maktutövning och politiska projekt. Svenska kungar har haft ett intresse i att få vanliga människor att tro att det är kungen som är och representerar Sverige. Och visst kan vi känna beundran för monarker som har organiserat vårt samhälle och som utvidgat eller försvarat Sveriges gränser. Men hur intresserade var dåtidens vanliga svenskar av nationalstaten Sveriges påverkan på deras liv? Med vilken lust åkta unga bondpojkar från Uppland eller Småland ned till kontinenten för att slåss för kungens intressen?

På samma sätt bör vi fundera över vad vår tids makthavare gör med vår nyfunna nationalism. Vems intressen tjänar vänsterns nya intresse för Sverige? På vilket kommer vi svenskar att få ett bättre liv i vårt eget hemland genom att alla som nu bor i Sverige ska omfattas av samma nationalism?

Jag börjar mer och mer tro på Tolkiens version av ett gott hemland: Ett land där folk inte tvingas ihop av en stat som gör alla till medborgare i samma nationalstat utan där de som bor i landet känner en naturlig gemenskap eftersom de faktiskt identifierar sig med varandra.