Sverige har minst sagt en ambivalent inställning till invandring. Å ena sidan ska vi ta emot människor med öppna armar: Alla är lika mycket värda och alla kan bli svenskar. Å andra sidan flyttar svenskar från de bostadsområden där invandrarna (i alla fall vissa invandrare) bor och tar sina barn från de skolor där majoriteten av barnen har invandrarbakgrund. I det praktiska livet vill svenskarna inte ha med invandringen att göra.

Enligt den officiella versionen är problemet att det svenska samhället skapar en ”segregation” som försvårar ”integrationen”. Bostadssegregationen skapar utanförskapsområden och skolsegregationen skapar olika förutsättningar för barn att få en bra start i livet. Den politiska vänstern trivs med den här problembeskrivningen. Vänsterpartister och socialdemokrater har hittat hem igen. Nu kan de åter tala om orättvisor och klasskillnader. Och det här är problem som måste lösas. Den här gången ska det ske genom att friskolorna ska sättas dit. Välbeställda svenskar sätter nämligen sina barn där. Invandrarna får hålla till godo med de kommunala skolor som finns kvar i de utsatta områdena. Så kan vi inte ha det!

De mer teoretiskt lagda vänstersympatisörerna utarbetar hypoteser om rasifiering, patriarkat och vita privilegier. Forskningsbidrag kan sökas för att studera hur människor inordnar sig i orättfärdiga hierarkier. Det finns alltid mer kunskap som måste fastställas för att det där idealtillståndet av jämlikhet och rättvisa ska kunna förverkligas. Kampen går vidare! Skillnader och orättvisor ska bort!

Det verkliga problemet kan dock beskrivas som att Sverige tagit sig vatten över huvudet. Det spelar ingen roll hur mycket vänstern klagar på sociala missförhållanden och hur mycket välvilliga forskare förfinar sina teorier om orättfärdiga skillnader. Människor vill inte förverkliga samhällselitens vision om det mångkulturella samhället i alla fall. Svenskar vill bo med svenskar. Svenskar vill bo i ett Sverige där de känner sig hemma. De vill bo i ett Sverige där de känner sig trygga. De vill dessutom att deras barn ska gå i en skola där barnen firar Lucia och sjunger Den blomstertid nu kommer. De vill att deras egna skolbarn ska få den skolgång de själva hade.

Samtidigt vill många invandrare att även deras barn ska bli ungefär som sina föräldrar och far- och morföräldrar. De vill att även deras barn ska leva enligt samma kulturella normer som sina föräldrar. Och varför skulle de inte vilja det? Varför i hela fridens namn skulle alla invandrare vilja att deras barn blir svenskar? Vissa invandrargrupper ser svenskarna som djupt omoraliska. Svenska ungdomar respekterar inte sina föräldrar, de tror inte på Gud, de byter pojk- och flickvänner som de byter kläder, de har sex före äktenskapet, när de blir vuxna skiljer de sig nästan lika fort som de gifte sig.

I en tid då internet, globalisering och migrationer sätter alla traditionella kulturer under tryck är det naturligt att människor söker sig till sina rötter. Den moderna världen skapar möjligheter till rörelse och interkulturella möten, men då uppstår också ett behov att knyta an till våra identiteter. Vi behöver alla känna oss hemma någonstans. Vi behöver vila i våra traditioner. Vi behöver hålla fast vid något som är beständigt. Ur det perspektivet är det inte alls konstigt att olika folkgrupper i Sverige segregerar sig från varandra. Alla gör inte det. Men tendensen finns, och den är egentligen både självklar och oproblematisk.

Vad som är uppmuntrande med segregationen är att den utgör ett motstånd mot den svenska överhetens utopiska samhällsexperiment. Tanken att ett stort antal människor från några av världens mest traditionalistiska kulturer skulle kunna samleva med de moderna och hyperindividualistiska svenskarna är naturligtvis befängd. Och det roliga är att även de som röstar för mångkulturen gör motstånd mot dess förverkligande. Även de svenskar som röstar på Centern, Vänsterpartier och Miljöpartiet tenderar att bo bland svenskar och sätta sina barn i svenska skolor.

Visst ska vi påpeka hyckleriet. Men vi ska också tillåta oss att glädjas över motståndet. Personligen välkomnar jag segregationen. Den inger hopp. Jag älskar Sverige och svensk kultur. Och jag ser gärna att svenskar fortsätter att bejaka sin svenskhet. Vi behöver den. Den är vårt hem och vår identitet. Vi är många som inte vill leva utan den.