BITTE ASSARMO: Den fascinerande folktron

Jag har alltid varit fascinerad av folktro. Eftersom jag är nordbo har det också fallit sig naturligt att den nordiska folktron intresserat mig mest. Tomtar, troll, skogsrån, älvor – alla dessa fantastiska övernaturliga väsen som på olika sätt manifesterat sig för människorna genom vår historia.

När min man växte upp tillbringade han stora delar av sommarloven hos sin morfar i en liten by i Blekinge. Där lärde han känna en gammal kvinna som närmade sig de hundra och som alltså var född på 1870-talet. Hon hade en gång varit gift och uppfostrat tio barn, numera bodde hon ensam i en timrad stuga mitt i skogen.

Tekla, som hon hette, var stark, självständig och arbetsam. Hon hade varken vatten, värme eller el i sin lilla stuga – hon hade inte ens telefon – men trots sin höga ålder fortsatte hon att hämta vatten, hugga ved och sköta om sina grönsaker och sina höns och på kvällarna läste hon bibeln i skenet av fotogenlampan eller slog sig ner vid den gamla tramporgeln och spelade väckelsesånger.

Det moderna folkhemmet hade gått henne helt förbi, och det var precis så hon ville ha det. Då och då sände kommunen ut någon tjänsteman för att försöka få henne att flytta till ett modernt äldreboende, men hon visade dem snabbt på dörren. Hon bodde kvar till sin död och somnade in i sin säng strax efter sin hundraförsta födelsedag.

För min man var det förstås en spännande erfarenhet att lära känna Tekla. Allra mest spännande var dock hennes berättelser om alla de tomtar, troll och annat oknytt som levde i skogen runt omkring henne. Tekla hade nämligen en genuin tro på övernaturliga väsen och hade mött de flesta av dem i sin vardag. Hon kunde peka ut vilket träd det förrädiska skogsrået brukade gömma sig bakom, visste var trollen höll till och hade en liten tomte som bodde i hönshuset. Hon hade till och med sett självaste strömkarlen sitta och spela i skogstjärnen som låg några hundra meter från hennes boningshus.

Den nordiska folktrons väsen är lika mångfacetterade som de är många. Vissa ansågs farliga och andra antogs ha vänliga egenskaper som kunde komma människan till gagn i vardagen. Eftersom de fanns överallt – hemma på gården, i skogen, på fiskeläget – var det viktigt att hålla sig väl med dem. Om man hamnade i onåd hos dessa mäktiga väsen kunde vad som helst hända.

Vissa av dem levde i grupper och familjer, såsom troll, älvor och vättar. Andra levde ensamma, exempelvis de varelser som råder över naturen och djuren, så kallade rån.

Ett rå var ett slags ande som vakade över alla djur, växter och andra ting i naturen – ordet ”rå” kan härledas ur ”råda” – och förknippades ofta med det område det vakade över och fick namn därefter; skogsrå, sjörå, bergsrå. Även strömkarlen – näcken – och tomten räknades in bland råna.

Mot slutet av 1800-talet hade det mesta av folktron försvunnit ur det vardagliga livet, även om det fanns undantag – som tant Tekla i Blekinge. Men i litteraturen och konsten

levde den kvar. Vem har inte andlöst betraktat Josephsons Näcken och hört råets förföriska fiolspel inne i huvudet? Och vem har inte njutit av Selma Lagerlöfs spännande novell Bortbytingen?

Bortbytingen publicerades första gången 1915 i novellsamlingen Troll och människor och handlar om ett bondepar vars lilla barn byts ut mot en trollunge. Hur ska människorna kunna älska detta trollbarn med ”borst till hår och klo på lillfingret”? Men föräldraskapet kan överbrygga allt och människomamman skyddar sin unge som om det vore hennes egen. Denna kärlek räddar också det lilla människobarnet som lever i skogen med trollen, för när trollmamman ser hur älskat hennes barn är älskar och vårdar hon även sitt människobarn på samma sätt innan hon till sist byter tillbaks de båda ungarna.

Bitte Assarmo