De stora industrisatsningarna i Norrbottens län är mycket omtalade. Hit ska väldiga gröna industriprojekt förläggas och fort ska det gå. Trots att det finns gott om webbplatser med entusiastiska budskap så är det svårt att få en överblick. Men i stort handlar det om att ett järnsvampverk ska byggas i Malmberget (järnsvamp är en mellanprodukt i stålframställning), ett nytt stålverk i Luleå och ett helt nytt stålverk, H2 Green Steel, som ska byggas i Boden. En annan, helt fristående satsning, är den stora batterifabrik som företaget Northvolt just har färdigställt i Skellefteå i Västerbotten. 

Anläggningarna i Malmberget och Luleå drivs av Hybrit Development AB, ett företag som drivs av LKAB, SSAB och Vattenfall AB. LKAB är 100 procent statligt liksom Vattenfall. I SSAB är LKAB med 16 procent av rösterna den största aktieägaren, övriga aktier ägs av internationella och nationella investerare. I stort sett kan man alltså anse Hybrit som statligt ägt då staten kontrollerar mer än 70 procent av rösterna där. SSAB planerar att investera kanske fem miljarder i Malmberget och 45 miljarder i vad som i praktiken blir två helt nya stålverk, ett i Luleå och ett i Brahestad i Finland (reservation för preliminära eller feluppfattade siffror i röran).  H2 Green Steel i Boden är en privat satsning men befinner sig ännu i ett tidigt stadium. Totalt har man en tänkt budget på 25 miljarder (!) och man avser där hantera hela processen från malm till stål. Malmen kommer att tas från Malmberget för båda projekten.  

I vilken utsträckning exempelvis AP-fonderna kommer att investera i detta är okänt. Om allt går som tänkt så kommer man alltså dels fortsätta att tillverka konventionellt stål i Luleå (och Brahestad) och dels kommer såväl Hybrit och H2 Green Steel tillverka fossilfritt ”grönt” stål. Totalt blir stålproduktionen tre gånger så stor i Norrbotten som idag. Det gröna stålet kommer att få exakt samma egenskaper som dagens stål och själva stålverken skiljer sig inte ifrån dagens – det är reduktionen av malmen som görs på nytt sätt. Man vill ändå passa på att bygga nya stålverk och dessa kommer att medge en mer rationell produktion än idag. Det hade nog inte hänt om man inte hade ämnat att göra också grönt stål. 

Det handlar alltså inte om någon förädling av slutprodukten stål.  Däremot blir det gröna stålet givetvis klart dyrare. Enorma investeringar görs som ska återbetalas.  

Det gröna stålet ska tillverkas genom att man ersätter kolet i masugnarna med vätgas som tillverkas med hjälp av elektricitet (elektrolys av vatten). Dessutom ska man enbart använda elektriska ugnar för uppvärmning och smältning. Stor elförbrukning kommer det alltså att bli. 

Hela förutsättningen för dessa industrier är tillgången på billig så kallad grön el i regionen. Den här elen väntas komma ifrån vattenkraft som klassas som ”grön” och även vindkraft. Ett stort problem är förstås att det stora elöverskott som man nog hade med i kalkylerna har krympt redan innan man har hunnit börja. Det beror delvis på ett elhungrigt Sydsverige och ett ännu elhungrigare Tyskland, i båda fallen kopplade till kärnkraftsavveckling. Naturligtvis är det bara begränsade mängder el som kan överföras söderöver men elpriserna har trots det redan stigit kraftigt också i norr. Man talar om att dessa kommande anläggningar kanske kan komma att sluka ungefär motsvarande 50 procent av dagens svenska elproduktion vilket förstås absolut inte finns tillgängligt. Redan från början finns alltså en stor elbrist och problem med höga priser. Intressant nog så har tankar redan dykt upp att man kanske kan använda el från den nystartade reaktorn i kärnkraftverket i Olkiluoto i Finland (och kanske också från den planerade reaktorn i Pyhäjoki). Detta kan för övrigt också vara ett ytterligare skäl till de finska ansträngningarna att få kärnkraften i EU grönklassad. 

Vilka djärva planer som finns framgår tydligt i en intervju med det socialdemokratiska kommunalrådet Claes Nordmark i Boden (https://www.bostadspolitik.se/2022/01/24/123-claes-nordmark-boden-kan-inte-ta-all-risk-for-nytt-stalverk/). Den expansion som enligt honom står för dörren i regionen och i Boden gör en mållös. Han ser framför sig många tusen nya invånare i det lilla Boden som idag har 28 000 invånare. Enligt Nordmark så måste man omgående börja med att bygga bostäder. Han tycker att Boden inte ensamt ta alla investeringar utan staten måste hjälpa till. Han är medveten om de tröga tillståndsprocesserna i Sverige men han menar att de nu kraftigt måste snabbas på. Nordmark, som är en hemvändare, kommer nyligen ifrån Sundbyberg innan han sattes av partiledningen att leda utvecklingen av Boden. Det finns alltså all anledning att förmoda att han har regeringens öra. 

Farorna med dessa projekt måste anses vara enorma. Risken att skattebetalarna i slutändan står med Svarte Petter är stor. Jag listar några risker och svårigheter med projekten som jag kan se. 

• Grundförutsättningen med billig vattenkraftsel är inte uppfylld. Dels så är konkurrensen om elen redan hård och priserna därmed höga. Dels så finns det inte el så det räcker. Vindkraft kan inte leverera pålitlig el till industrier (och knappt till någon annan heller). Visst skulle man kunna bygga ett kärnkraftverk i Luleå men det kommer förstås att ta lång tid och i så fall måste man också ifrågasätta hela etableringens förläggning till norra Norrland. Innan en enda krona satsas så måste elförsörjningsfrågan vara klarlagd i detalj. 

• Att bygga upp väldiga industrier för att tillverka produkter som är likvärdiga med dagens men till högre priser är en tidigare okänd filosofi. Man räknar med en exportmarknad och den kan naturligtvis finnas men är svårbedömd. Allt förutsätter att klimatalarmismen hålls uppe. Även allvarliga saker tenderar att följa modevågor. Hur många ligger sömnlösa på nätterna idag på grund av risken för ett kärnvapenkrig? En risk som ändå är högst reell. Marknaden för atombombssäkra skyddsrum är dålig. 

• Det hela bygger på processer som aldrig har prövats i industriell skala. Många möjligheter till problem och fördyringar finns på vägen. Det är fråga om högriskprojekt som man aldrig bör satsa offentliga pengar i om inte de potentiella fördelarna är mycket stora. Det är de inte. 

• I Sverige är tillståndsprocesserna många och långa. Vi har nyligen upplevt att två gamla basindustrier inte har fått förnyade tillstånd för verksamheter som har pågått i decennier. Hur tillstånd för den här typen av verksamheter ska kunna erhållas på mindre än tio år är en gåta. Det finns också verkliga problem som kan motivera långa tillståndstider. Exempelvis kan storskalig vätgaslagring innebära svårberäknade risker. 

• Att verksamheten i Malmberget och i Luleå i huvudsak styrs och bekostas av statliga aktörer är oroande. Dessa kan investera i högriskprojekt med skattebetalarnas pengar. Risken för felsatsningar och fördyringar är mycket stor. Särskilt eftersom det gäller det omhuldade klimatområdet. 

• Att få erforderlig kompetens till Luleå är sannolikt svårt. Att få den till Boden eller Malmberget är nog närmast omöjligt och den lär inte underlättas av att Nordmark främst tänker sig bygga hyreskaserner.  Kompetensförsörjningen kommer att bli ett stort problem. Sverige har visserligen en stor ledig och växande arbetskraftsreserv men det är osannolikt att mer än enstaka personer ur den kan anställas i dessa verksamheter (eller i någon annan). Den arbetskraft som krävs är istället sannolikt redan starkt eftersökt i södra Sverige och i EU. Projekten saknar alltså betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt. 

• Blodet måste riskera att isa sig i ådrorna på seriösa kommunpolitiker som hör Nordmark önska sig möjlighet att låna pengar utan balanskrav till bostäder från Kommuninvest, kommunernas eget kreditinstitut.  I praktiken innebär det att man lånar till högriskprojekt eftersom bostäderna kommer att stå tomma om projektet floppar. Regeringen gillar säkert skarpt möjligheten att kunna få klimatgodhetspoäng hos EU utan att riskera något och kan komma att trycka på. Istället får välmående kommuner stå för notan om det går illa. 

Den hallelujastämning som råder är alltså mycket oroande. Och lyssnar man på Nordmark så inser man att besvikelsen i norr kommer att bli stor om det inte blir något av det hela. Det ökar risken ytterligare för att politikerna känner sig tvungna att gå vidare. 

Klondike i Yukon i nordvästra Kanada var platsen där en stor guldrusch skedde under de sista åren på 1800-talet. På bara några år kom 40 000 guldgrävare. Stort kaos rådde. En del hittade guld men de flesta fick återvända tomhänta. Den kanadensiska regeringen agerade klokt på flera sätt. Dels krävde den att alla guldgrävare måste ha med sig mat för ett helt år för at undvika hungersnöd. Dels så investerade den aldrig några större pengar i byggnader eller annat.  Området avfolkades snabbt efter år 1900 då guldet sinade och fynd hade gjorts på andra håll.