PATRIK ENGELLAU: Propaganda mot Sverige

Det är inte så ofta jag finner anledning att ta islamiska extremister och utvisningsdömda imamer i försvar men nu är det dags.

En upprörd kampanj mot den svenska socialstaten pågår i islamistiska media. Sajten Doku, som ägnar sig åt att journalistiskt granska jihadismen, var först med att rapportera om denna rörelse. Så här beskriver Doku företeelsen:

Att barn omhändertas enligt lagen om vård av unga (LVU) engagerar brett i islamiska kretsar. I stängda grupper med 10 000-tals medlemmar flödar konspirationsteorier och Sverige attackeras hårt: Socialtjänsten kidnappar muslimska barn för att sekularisera dem som en del i kriget mot islam.

Doku har under en tid granskat en rörelse som sprider misstro och avsky mot [det svenska] samhället. Där påstås att socialtjänst, skolor och domstolar deltar i ett krig mot islam och muslimer genom det sätt på vilket LVU tillämpas. Rörelsen är stor och växande och tonen är påfallande ofta mycket hård. Sverige och särskilt socialtjänsten och andra myndigheter beskrivs som rasistiska och kriminella.

I inlägg beskrivs vården av muslimska barn med påståenden om att de sätts i icke-muslimska hem och tvingas att äta fläsk och dricka alkohol. Det sprids uppfattningar om att flickor våldtas och tvingas att ta av sig slöjan och att barnen måste byta namn och religion och att bära kors.

Jag har två synpunkter på detta. Även om jag är villig att tro mycket ont om jihadister, till exempel föreställer jag mig att de ofta har ett problematiskt förhållningssätt till sådana verklighetstolkningar som i Sverige brukar kallas sanningen, så menar jag att de i detta fall prickar rätt trots störande överdrifter. Jag har åtskilliga gånger på dessa sidor ondgjort mig över den maktfullkomliga svenska socialstaten, inte minst FN:s barnkonvention som numera är implementerad i svensk lag och som ger socialtjänsten drakoniska befogenheter. Mina invändningar har mest varit teoretiska eftersom självförsörjande medelklassare som jag inte brukar råka ut för socialen. (Jo, en gång skulle förra frun och jag gå på kurs i barnadoption på socialkontoret. Varför ska vi gå den här kursen? frågade jag uppkäftigt. Det behöver ju inte biologiska föräldrar göra. Socialsekreteraren sände mig blickar av is och sa: ”Det tycker vi är en lucka i lagen.”) Därför hade jag ingen aning om vilken jätteindustri det här med omhändertagande av barn faktiskt blivit. Enligt Socialstyrelsen påbörjades insatser för vård enligt SoL eller LVU för nästan 11 000 barn och unga under 2020 . En årskull är ungefär 100 000 personer vilket betyder att 11 procent av svenska barn och ungdomar blir föremål för myndigheternas omhändertagande (om man antar att insatser bara påbörjas en gång i barnets liv och att antalet påbörjanden ligger någorlunda konstant år från år). Hela 27 295 barn och unga var någon gång under det året utsatta för vård utanför hemmet. Eftersom medelklassens barn endast sällan råkar ut för socialen kan man lätt föreställa sig de hisnande antalet ingripanden i utanförskapsområden. Det är klart att omhändertagna barn kan råka äta fläsk och hamna i kristna miljöer och därför är det också klart att ortodoxa muslimer som i alla fall inte begriper så mycket av Sverige måste gå i ständig ängslan för att barnen ska råka illa ut, det vill säga hamna i socialens klor. Det måste kännas som att bo i en hydda i ett träsk med krokodiler. Själv skulle jag leva med ständig ångest.

Med det menar jag att vi svenskar borde kunna visa en gnutta förståelse för muslimernas antisvenska propaganda hur illa vi än må tycka om deras religion och osvenska seder. Men det gör vi inte och det är min andra synpunkt. Här visar svensk press, tycks det mig, sin sanna karaktär. Om det blir konflikter mellan muslimer och vanliga svennar tar journalisterna normalt ställning för muslimerna. Men om muslimerna, som i det här fallet, ger sig på socialstaten så blir det andra bullar. Sveriges Radio gör ett reportage som dryper av indignation och vrede över muslimernas tilltag att kritisera de svenska sociala myndigheterna. Myndigheten för psykologiskt försvar talar om utländska påverkansoperationer som med skrämseltaktik kan framkalla attacker. Radions mellanösternkorrespondent lägger rösten så att lyssnarna ska förstå förljugenheten hos den jihadistiska propagandan mot Sverige. Otäckt många, flera miljoner människor, lyssnar på sådant där i Mellanöstern får man veta.

Men för att inte väcka några antimuslimska stämningar bland de svenska lyssnarna förtäljer korrespondenten att det också finns snälla muslimer som förstår att det är just att staten omhändertar barn som är demokrati.

Patrik Engellau