PATRIK ENGELLAU: PK-tänkande vs Sunt Förnuft

Ideologier består av en uppsättning föreställningar som ska vara till ledning framför allt vid beslutsfattande i politiken. Till exempel vill anhängare av socialistiska ideologier i allmänhet lösa problem genom statliga åtgärder medan liberaler ofta föreslår motsatsen, alltså avregleringar och skattesänkningar etc.

Förr i tiden var de dominerande ideologierna i Sverige just socialismen och liberalismen. Numera är det politiskt korrekta tänkandet, PK-ismen, Sveriges härskande ideologi. PK-ismen påminner om socialismen däri att den gillar statliga åtgärder. Men den gör inte detta i hopp om att befria i första hand arbetarklassen och i andra hand alla andra människor. I stället använder dess sympatisörer sin makt till att ta pengar från den nettoskattebetalande medelklassen och använda resurserna i första hand för sin egen försörjning och i andra hand till att föda välfärdssystemets klienter.

Ibland framstår detta samhällssystem som naknare och mer motbjudande än annars. För ovanlighetens skull gjorde statstelevisionen, som normalt är infiltrerad av PK-attityder, ett avslöjande program om hur det kan gå till i relationen mellan det välfärdsindustriella komplexet och en av dess klienter. Historien är i korthet att en syrisk migrantfamilj med två vanartiga tonårssöner kommer till Sverige med, enligt vad pappan säger, med falska pass. Sönerna startar en brottskarriär omfattande åtskilliga våldtäkter och rån samt socialutredningar och tid i fängelse. Detta pågår under åtskilliga år och är troligen inte slut än. Ett mellanhavande var att välfärdsadministrationen nyligen beviljade en av brottslingarna 840 000 kronor i skadestånd för att han kanske var yngre än det antagits och därför enligt svensk lag borde ha fått rabatt på straffet.

Här är några av de statliga och kommunala myndigheter som varit engagerade i fallet: Gränspolisen, flera lokala polismyndigheter, Åklagarmyndigheten, Nationellt forensiskt centrum, Högsta domstolen, flera kommunala sociala myndigheter, Rättsmedicinalverket, Svea hovrätt, Migrationsverket, Justitiekanslern. Det finns säkert lika många till. Hur mycket tid fallet tagit att handlägga för de olika statliga och kommunala instanserna vet man inte.

Det som kanske djupast griper programmets publik, i varje fall mig, är den nästan totala bristen på ansvarskänsla hos de myndighetspersoner som intervjuas i programmet. Jo, de känner ansvar för att brottslingarna inte ska få sina vidlyftiga rättigheter enligt svensk lag och myndighetspraxis naggade i kanten men de känner inget ansvar för sådant som offrens lidanden och den svenska allmänhetens rättskänsla som, hade man kanske trott, skulle avspeglas i hur det svenska folkets anställda i myndigheterna behandlar brottsliga, främmande element. Intervjuade tjänstemän visar upp helt nollställda ansikten och kan inte besvara de mest elementära frågor från intervjuaren. ”Men du visste alltså att passet var falskt. Varför sa du inget till polisen?” ”Dom frågade inte.”

Dessa myndigheter som alla ingår i det PK-istiska välfärdsindustriella komplexet står inte på Sveriges och skattebetalarnas sida utan på klienternas. Efter en serie allvarliga brott och misstankar startar socialen i Alvesta en utredning som slutar med ”en erbjuden kontakt med socialens öppenvård”. Men kontakten ”inleds aldrig” eftersom pappan bad socialen ”att lägga ned vårt ärende” då han och familjen tänkt flytta till Malmö. Det tyckte socialen var skäl nog att gå sina klienter till mötes. Kriminella shoppar runt hos socialen i Alvesta och trippar ut om det saknas intressanta erbjudanden.

Man kan förstås inte helt lita på att Uppdrag Granskning berättar historien helt sannfärdigt men det finns tillräckligt med uppgifter som stämmer med mina erfarenheter och kanske fördomar för att jag ska känna igen mig. Jag minns hur svårt jag hade att vänja mig, sedan jag flyttat till Afrika, vid vad jag trodde var normala samtal som plötsligt lämnade de alldagliga lätt iakttagbara observationernas värld och svävade ut i helt osannolika berättelser som det var oartigt att ifrågasätta. Så känns pappans motsägelsefulla uppgifter. Jag minns, apropå de overkligt oföretagsamma och uppenbart loja svenska myndighetspersonerna, hur mina kollegor i den svenska myndigheten kunde underlåta att ta in ytterligare en offert eftersom det var fredag eftermiddag och de ville lämna verket. Förbiseendet skulle kanske kosta skattebetalarna några hundratusen kronor men det var osannolikt att felet skulle upptäckas.

Men den sannaste förklaringen till myndigheternas uppenbara släpphänthet är nog just PK-ismen. Tänk vilken skandal Expressen skulle kunna röra upp om en myndighet blev påkommen med att slarva med skadeståndet till en invandrad brottsling som på grund av någon formalitet ska ha ersättning från staten. Den risken tar inte en sådan som justitiekanslern Mari Heidenborg som var den som fastställde våldtäktsmannens skadestånd till 840 000 kronor. Enligt en medborgarfinansierad rättsutredning borde det ha varit max 380 000 kronor. Heidenborg borde avsättas. Framför allt borde svenska offentliga tjänstemän lära sig att även i arbetet använda sitt sunda förnuft i stället för PK-ideologin. Sunt förnuft är till skillnad från PK-ismen en omistlig del av den svenska kulturen.

Patrik Engellau