PATRIK ENGELLAU: Så lätt är det minsann inte

Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.

Varför 43? Jo, för att den ena uppfattningen var färdiginstallerad i Sverige per 1979, den åsiktsriktning som betraktade ”gärningsmän som offer om de från början tillhör en utsatt grupp” eller, om jag får uttrycka det på mitt språk, ”ursäktade det välfärdsindustriella komplexets klienter på grund av att de var komplexets klienter”, kort sagt den attityd som förmådde Dan Eliasson att ömka en invandrad mördare som just tagit livet av en omsorgspersonal. Anhängare av detta synsätt menar i kraft av den statliga Värdegrunden att alla, även skränande busungar och knarklangare, har rätt att vistas på bibliotek.

Den andra uppfattningen, som enligt Helmerson, om jag förstår honom rätt, omfattas av en tyst majoritet, har varit den traditionellt svenska som gått ut på att det ska vara tyst och lugnt på bibliotek:

Det är nämligen en vitt spridd uppfattning i Sverige, närmast konsensus, att en biblioteksbesökare förtjänar stillhet och läsro, inte att kallas hora eller att gå slalom mellan kanyler. Jag har sällan upplevt en politisk fråga med så komplett enighet.

Nu har alltså justitieminister Morgan Johansson lagt fram ett lagförslag om att åklagare per första juli i år ska kunna porta störande element från biblioteken vilket jag skrev om här under rubriken En vändpunkt? Min poäng var att detta lagförslag långt ifrån var en vändpunkt eftersom man inte ens vet om det kommer att kunna tillämpas och att det snarast rör sig om ett slag i luften från justitieministerns sida eftersom han i verkligheten – ja, så illa är det – saknar verktyg att komma åt sociala problem som i sista hand beror på folks värderingar. Helmersons poäng är om jag förstår rätt den motsatta. Han tycks mena att alla överdrivna PK-istiska värderingar, som han beskriver som gamla i bemärkelsen obsoleta, nu är övervunna och problemen därför ur världen:

Det har varit ett långt farväl till den gamla tidsandan… Att pendeln till slut svängde var nödvändigt.

Jag kan inte se att några pendlar har svängt. Att Dagens Nyheters ledarredaktion, troligen landets viktigaste om man bedömer efter genomslag i den allmänna opinionen, normalt leviterar en bit ovanför marken är man van vid men det här känns mer som helt förlorad markkontakt.

I min värld finns också de två grunduppfattningar som Helmerson beskriver – om jag har fattat honom rätt – men tanken att PK-ismen skulle ha förlorat greppet om det officiella tänkandet, det vill säga det som artikuleras av just Dagens Nyheter och exempelvis de statliga medieföretagen, känns som medvetet utlagda villospår.

Jag håller med om att det svenska ideologiska klimatet ändras över tiden även om rubbningarna går i samma takt som glaciärer. I år kan man offentligt säga saker, till exempel att #metoo på det hela taget var på fel spår, som var tabu för ett eller två år sedan, och att invandringen borde stoppas vilket var streng verboten före 2016. Men detta är småsaker om man jämför med det stora intellektuella saneringsarbete som den svenska medelklassens sunda förnuft måste inleda innan det nödvändiga rekonstruktionsarbetet kan sättas igång.  

Fast det är klart att det kan vara ett sundhetstecken – om det inte bara är missvisande fake news – att Dagens Nyheters ledarsida tar avstånd från PK-tanken att tillträdet till biblioteken ska styras av den statliga Värdegrunden snarare än av kraven från bildningen och kulturen.

Patrik Engellau