ANDERS LEION: Putins Ryssland 

En sommar för drygt tjugu år sedan hade jag haft ett ärende till Ornö. Innan jag tog motorbåten tillbaks gick jag in på krogen som ligger ovanför den vackra Kyrkviken. Det var vackert väder men nästan ändå inga gäster ute på altanen mot vattnet. Det satt ändå en person, en kvinna i yngre medelåldern, vid ett bord. Jag är så gammal att ingen behöver bli besvärad över att jag närmar mig. Vill man är det ofarligt att avfärda mig. Jag gick fram till henne och frågade om jag fick sitta vid hennes bord. Det fick jag. 

Hon var glad, pigg och lättsam. Snart hade jag fått veta att hon var konsthistoriker, specialist på ryskt ikonmåleri. Vi talade förstås också om tillståndet i Ryssland och om Vladimir Putin som inte för så länge sedan efterträtt Jeltsin. Hennes omdöme om Putin kom snabbt och avfärdande: ”Han är ju en KGB-politruk och kommer att uppträda som sådan. Ryssarna kommer visst aldrig att få vara fria”. 

Hon fick rätt. Hon såg direkt vilken typ Putin var och vilka gamla väl utprovade, på våld vilande maktmedel han skulle komma att använda sig av. 

Det finns andra, med Ryssland väl förtrogna som haft samma säkra omdöme. Mannerheim bedömde läget rätt både när han ansåg att man borde göra upp med Ryssland för att undvika det krig Finland var illa utrustat för, och när han valde väpnat motstånd. 

Finland tvingades ändå till en långtgående anpassning gentemot den ryska politiken. Murens fall och Sovjets upplösning gav dem till slut möjlighet att frigöra sig, en frigörelse som de kunnat vidmakthålla också nu, när Ryssland återgått till den gamla imperialistiska politiken från Tsarens och Stalins tider.  

Det är för mig svårt att förstå men det finns ändå ett inte försumbart antal människor som inte lyckats se detta klara mönster och detta tydliga handlande: en aggressiv stormakt som av egna drivkrafter, utan att vara hotad av någon eller något, genom hot om väpnat våld, försöker genomdriva en utveckling i överensstämmelse med egna intressen. 

Man accepterar till och med Putins beskrivning av Nato som en organisation för aggression mot Ryssland och att detta – inbillade – faktum skulle rättfärdiga Rysslands hotfulla uppträdande. Att Ryssland däremot återkommande, också under senare år, faktiskt anfallit och anfaller andra länder lägger man ingen större vikt vid. 

Är detta möjligt? Finns det verkligen folk med en så förvriden verklighetsbild? De finns. Det händer att de helt oblygt vädrar sina åsikter också här i kommentarsfälten. Den gamla men ständigt aktuella – därför att Ryssland vill ha det så – konflikten med Ukraina ger dem tillfälle att uttrycka sin förståelse för Rysslands behov av säkerhet. 

De ser inte, eller vill inte se att Putin uppträder exakt som Hitler: Han skapar spänning gentemot och rädsla hos Västs företrädare genom att själv, med sin mobilisering och sitt öppna vapenhot, framkalla fruktan för en nära förestående konflikt. Sedan lockar han med avspänning om hans oresonliga krav tillgodoses, krav som han framställer som nödvändiga för att skydda Ryssland i det spända läge som han själv framkallat. Det sker genom diplomatiska kanaler, vid presskonferenser för att skapa oro inom västs befolkningar och direkt, vid förhandlingsbordet. 

Det finns de som tror, liksom Chamberlain på sin tid, att de kan skapa fred genom att tillmötesgå diktatorns krav.  

Denna hållning är för mig obegriplig. Jag letar efter motiv men har svårt att finna något. Det enda jag kan finna är svenska politikers och svensk allmänhets grundmurade socialtantsmentalitet: att eftergivenhet och mjukhet på sikt alltid kan omvända våldsverkaren. Det är visserligen en vitt spridd, fortfarande helt dominerande inställning gentemot inhemska busar, men ändå. Putin är inte en buse i orten, han är en buse som leder en stormakt. Och han har många och stora pistoler. 

Anders Leion