För snart sju år sedan började Paulina Neuding skriva varnande artiklar om stök på svenska bibliotek. Ungdomsgäng och utslagna hängde där för att det var lugnt och bekvämt och för att de kunde föra rejält med busliv inklusive narkotikahandel och sexbrott utan att någon hindrade dem. De anställda, ofta kvinnliga, bibliotekarierna vågade inte ingripa. Resultatet blev att biblioteken ofta inte kunde fungera som de lugna oaser för bildning och förkovran som de tidigare gjort.

Brottsförebyggande rådet gjorde en undersökning där bland annat följande framkom:

Någon form av bråk har förekommit på nästan alla bibliotek. Även hot och trakasserier är vanligt förekommande. Cirka en tredjedel av biblioteken uppger att det förekommit våld och sexuella trakasserier under perioden. Stöld eller skadegörelse har förekommit på ungefär tre av fyra bibliotek. På i stort sett alla bibliotek förekommer händelser relaterade till alkohol- och narkotika såsom att personer uppträtt berusade. Bruk och försäljning av narkotika förekommer också men verkar vara mindre vanligt. I flera intervjuer nämns också händelser kopplade till hemlöshet och utsatthet; besökare som man tycker luktar illa, som sover på biblioteket och som använder de offentliga toaletterna som badrum.

Det ställdes krav från bekymrade medborgare att åtgärder skulle vidtas mot oredan, till exempel besöksförbud för folk som störde ordningen. Som Bitte Assarmo nyss skrev ledde det till att politiker som Morgan Johansson anklagade biblioteksförsvararna för rasism och klassförakt för att många år senare, det vill säga nu, vända på klacken och föreslå en ny lag om tillträdesförbud till bibliotek och simhallar. Förbudet föreslås träda i kraft den första juli 2022.

Ärendet kan verka som en småsak men det är det inte. I själva verket handlar om det en armbrytning mellan rättsstaten och buset med osäker utgång. I tidigare konflikter av motsvarande typ har buset ofta vunnit och rättsstaten fått dra sig tillbaka. På det viset har brottsligheten, vilket rikspolischefen erkänt och beklagat, här och där gradvis tagit kontrollen över olika bostadsområden. Om den svenska rättsstaten inte lyckas värna sin överhöghet över biblioteken kommer troligen simhallarna att falla och därefter ytterligare offentliga platser. Kanske står akutmottagningarna på tur.

Men hur skulle det vara möjligt att den svenska staten inte kunde återerövra totalkontrollen över biblioteken? Jag kan identifiera två svåra hinder. Det första är rättsstatens egen återhållsamhet som är så mycket mer svårhanterad eftersom den bygger på demokratiska principer och medborgerliga fri- och rättigheter. Till exempel innebär regeringens förslag att tillträdesförbudet ska fattas av åklagare och kan prövas av domstol. Kan man tänka sig att en bekymrad bibliotekarie på eget bevåg ska starta vad som kan utvecklas till en komplicerad byråkratisk process för att stoppa en haschrökande slyngel? Är det inte enklare att låta honom röka färdigt och hoppas att han inte kommer tillbaka? Skulle slyngeln ha rätt till statligt finansierad försvarsadvokat om saken hamnade i domstol? Hur lång tid skulle det ta att få ett tillträdesförbud – som ändå bara gäller i upp till ett år, visserligen med möjligheter till förlängning – på plats?

Sedan kommer det andra svåra hindret som kanske är ännu svårare. Brå resonerar lite med sig själv om det i verkligheten vore möjligt att införa ett tillträdesförbud, om det kan ”aktualiseras i praktiken”. Den frågan ”kan inte besvaras med det underlag Brå har tagit fram”. Svaret beror dels på det regelverk som jag just pekat på, dels på ”verksamheternas benägenhet att ansöka om tillträdesförbud”. Där är vi tillbaka vid den späda, boksynta kvinnliga bibliotekarien som ska sätta sig upp emot en kanske aggressiv och påtänd biblioteksbesökare som vill använda lokalerna för att killa med sina polare och kanske sextrakassera några unga kvinnor och varför inte bibliotekarien själv?

I Svenska Dagbladet förklarar en (manlig) bibliotekarie att ett tillträdesförbud ”löser inga verkliga problem”. Han månar om dem som eventuellt skulle bli portade genom ett förbud: ”Det är många som har ett behov av att vara här men som av olika skäl inte kan identifiera sig”. Han tycker också att det skulle bli jobbigt att själv vara inblandad i processen: ”Det skulle kännas obehagligt och otrevligt att behöva be folk identifiera sig”.

För mig framstår denne bibliotekarie som förkroppsligandet av den politiskt korrekta och egennyttiga anda som jag tror är det grundläggande skälet till Sveriges problem. Jag tänker då och då på hur det skulle vara att ha ett praktiskt ansvar för den uppryckning landet behöver, till exempel att som utbildningsminister försöka rädda den svenska skolan. Teoretiskt är det inte så svårt. Men i praktiken är det nog nästan omöjligt med tanke på att det system som existerar sitter fastsvetsat i pannbenet hos de flesta av dem som tillbringar sitt yrkesliv inom skolvärlden. Jag misstänker att det ligger till på ungefär samma sätt inom folkbiblioteksverksamheten. Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, anser att biblioteken ska vara ”en öppen arena och ett öppet rum… Börjar man stoppa den möjligheten, då har vi begränsat ordet ’alla’”. Risk för brott mot värdegrunden kort sagt.

I vårt land kan staten inte ens stoppa brottsligheten på allmänna bibliotek utan att myndigheten Brå först gör en vederhäftig undersökning som visar att projektet möjligen är ogenomförbart.