Med viss självövervinnelse – eftersom skriften är nästan 500 sidor lång och kommer igång först mot slutet – har jag läst Göran Rosenbergs bok om överrabbinen i Sverige Marcus Ehrenpreis (1869 – 1951; bilden). Överrabbin är ungefär som ärkebiskop för judar. Ehrenpreis var, förstår man av Rosenbergs bok, en framträdande judisk intellektuell, boksamlare, författare, församlingsledare och predikant. Han talade ett stort antal språk och var djupt inblandad i den europeiska politiken i judiska frågor. Han förtjänade enligt Rosenberg inte mycket av det ansvar för Sveriges mot judar snåla flyktingpolitik under krigsåren som man sedermera velat pådyvla honom.

Jag känner mig lite befryndad med Ehrenpreis ty hans svärdotter Gittan var en av min mammas bästa vänner och Gittans son Dag var min ungdomskompis men jag träffade aldrig rabbinen själv. Han tycks emellertid ha varit en av de där påfrestande intelligenta personerna som påpekar klargörande självklarheter som man själv borde ha kommit på. I november 1947, när han var 78 år, höll han en predikan i Stockholms synagoga som gör mig lite nervös. Han kunde han hållit den idag och den hade även då, bortsett från vissa ordvändningar, känts modern och angelägen. Detta blir nervöst eftersom epokerna – 1947 respektive 2021 – är så olika. Hur kan ett politiskt budskap passa helt olika tidevarv? Jag själv kunde idag ha hållit Ehrenpreis predikan eftersom budskapet är ungefär detsamma som jag brukar tjata om.

Det är just detta som gör mig nervös. Jag inbillar mig nämligen att det bör finnas en överensstämmelse mellan den i samhället rådande tidsandan och det historiska skede som samtiden upplever. Enligt mitt schema borde till exempel en predikan från november 1947, två och ett halvt år efter Hitlers död andas ett mått av den optimism som då borde ha förelegat med en nyligen utbruten fred, en nyligen beslutad Marshallhjälp, ett Wirtschaftswunder i startgroparna, nya bostäder med rinnande vatten och toalett, mopeder och till och med bilar. Och med det facit i hand som vi besitter vet vi ju att världen vid det laget hade uppemot ett halvt sekels rekordår framför sig som lyfte åtminstone västvärlden till enastående framgångar, i varje fall ekonomiskt sett. Kändes detta inte i luften i synagogan bredvid Kungsträdgården? Uppenbarligen inte. Ehrenpreis bekymrade sig över att den värdegrund som hans egen generation fått ärva inte överförts till nästa vilket aldrig kunde båta väl:

Vi, den äldre generationen av idag, har tagit med oss från våra föräldrahem ett rikt andligt arv. Men har vi hållit det levande så att vi kan lämna det vidare till våra barn? Det förefaller som om en del av oss, kanske de flesta, har misskött det andliga arvet… [Ungdomen] söker sin väg, utan hemmets fasta ledning och utan det stöd som nedärvd tro och nedärvd kultur kan skänka. Det är en av orsakerna till den gnagande oro som pinar oss… Vi befinner oss mitt i en världsomspännande omvälvning, vars utgång ingen kan förutse.

Ungefär så där hade jag kunnat skriva själv och har faktiskt gång på gång också gjort det. Till exempel skrev jag nyligen en artikel med titeln Tillbaka till det normala som gick ut på att en månghundraårig ursvensk värdegrund som gett oss sådana framgångar ligger i träda: ”Det går för det mesta bra för folk som från början inser att de har sig själva att skylla för sitt kommande öde. Detta är folklig kunskap sedan århundraden som har förkroppsligats i broderade bonader med texter som ’Själv är bäste dräng’ och ’Envar sin egen lyckas smed’”. Sedan föreslog jag att sådana bonader borde hängas ut i landets skolor som motgift mot PK-tramset om allas lika värde. Det kommer naturligtvis inte att hända eftersom den kulturella degenerering som Ehrenpreis beklagade sig över fortsätter att sätta sina spår även i våra dagar.

Inför alla dessa komplikationer – exempelvis att tidsandan inte stämmer med historiens gång och att den äldre generationen i varje tid tycks slarva med sin viktigaste uppgift – väcks hos mig den grövsta av alla misstankar, nämligen att inte bara Ehrenpreis utan även jag kan ha fel.