ANDERS LEION: Träd 

Senast jag var ute och gick genom en skog hände något underligt, något jag aldrig förr varit med om. 

Jag fann mig plötsligt gå utanför mig själv. Jag såg mig själv gående, till synes utan mål. (Fast det hade jag, jag skulle hämta tidningen vid morgonbåten).  

Ändå var det inte som om något drev mig framåt. Det brukar det vara. Också när jag bara skall ta en promenad eller göra en cykeltur, drivs jag framåt av något som jag inte själv kontrollerar. Själva promenaden och cykelturen blir ett mål i sig. 

Men nu var det inte så. Och plötsligt såg jag att träden betraktade mig. Granarna såg så snälla ut. Lövträdens nakna grenar spretade i luften. De såg pigga ut, men också snälla.  

Jag kände att jag ville gå och krama en gran. Det såg ut som den ville ha en kram. Jag gjorde det inte. Någon värdighet måste man ju ändå behålla. 

Nu tyckte jag inte längre att det var underligt av min fru att hon, som barn, gick och kramade träden utanför torpet för att trösta dem och sig själv. Träden skulle huggas ned. 

Och Tove Janssons skildring av hur hon och farmodern aldrig ville gå genom mossan på berghällarna mer än en gång, därför att den då skulle slitas ned och gå sönder var inte bara gullig. Den var full av mening.  

Jag gick där utanför mig själv och såg hur jag spankulerade framåt, lugn och i något slags frid som jag inte känt av tidigare. -Jo, kanske en gång hade jag upplevt något liknande. Jag stod på vakt under natten vid en militärövning. Det var sommar men kyligt. Kylan hade fällt ut en dimma. Solen gick upp och dimman började lätta. Den tråkiga vaktsysslan blev meningsfull. Inget mer behövdes än det som just då var runt mig. Det hände för drygt sextio år sedan. Den stunden tog slut när de andra vaknade. 

Upplevelsen av att se sig själv lugnt gå genom skogen, kompis med träden och alldeles nöjd med livet – kanske törs man säga lycklig – ebbade sakta ut i takt med att fler människor dök upp, på väg mot bryggan de med. 

Men hädanefter ser jag på träden med andra ögon. De har blivit ett slags vänner, inte bara material att använda för byggen. 

Tänk att jag måste bli 82 år för att kunna känna som min fru och som barnet Tove… 

Vad kan man dra för politiska eller andra samhälleliga slutsatser av detta? Läsaren får dra sina.  

Mina är rent personliga. Tänk att jag måste bli så här gammal för att kunna komma loss från driften att alltid handla, alltid vara på språng. Ålderdomen har sin ljuvhet. 

Anders Leion