I tidningen Se (#30 1957) kunde man för 64 år sedan läsa en redaktionell text under rubriken Var barmhärtig mot ”Kysslektorn”! Vad handlade det om? Jo, om kvällspressens rapportering under sommartorkan, där ett slags mildare drev riktade sig mot en lektor i Linköping som ”envisats med att försöka kyssa sina kvinnliga elever”. I ett fall hade han ”enligt obestyrkta uppgifter” också tafsat på en av flickorna, men till slut så förtvivlad givit upp sin förförelseakt, att han måste bli tröstad av objektet för sin åtrå. 

Vad tidningen Se:s redaktion reagerade på var att ”alla Sveriges moralexperter” hade tagit ställning mot den stackars lektorn. Särskilt gällde det Expressen som hade rubriken ”Otuktsrektorn” sträckt över två spalter. Hur kunde media vara så grymma så man till och med satte ut staden Linköping i sammanhanget? undrade Se. Det leder ju bara till att folk kunde gissa sig till vem den skyldige kunde vara eftersom det inte finns så många lektorer där. Hur ska han kunna fortsätta sitt arbete? undrade den kände journalisten Rune Moberg oroligt. Hur ska det gå för en person, som inte är fälld i någon rättslig instans? ”Han är inte dömd. Utom i tidningarna och på kafferepen i Linköping och landet runt.”, kunde man läsa. 

Tidningen vädjade till domarkollegiet i rätten (lektorn skulle åtalas) att inte tro att lärare fortfarande var allsmäktiga. Tvärtom så har ”dagens lärare” en alltmer krympande auktoritet, konstaterade tidningen. Den tiden är förbi när han (ty det handlar om män) bara genom sin uppenbarelse kunde skapa lystring och vördnadsfull tystnad runt omkring sig med några ”härskarlater”. Det var också farligt att se kvinnliga elever som några oerfarna, blyga violer, varnade Se: 

Dagens skolflicka i åldern 18-19 år är inte en lättskrämd, illusionsfull, fullklädd liten puppa. Hon är en modern kvinna, medveten om sitt kön och sina möjligheter. Hon har börjat lära sig det roande spelet om männen. 

Lektorn fick tidningens sympati och försvarades med att han bara var ”lite mer än normalt ansatt av längtan efter kontakter med det motsatta könet, därtill i den ålder då mannens åtrå lär flamma upp lite extra inför det slutliga avtynandet.” De kyssutsatta flickorna fick också sin del av skulden eftersom de ”självklart följde sin bestämmelse att locka och behaga om de är sunda och naturliga” samt då de var ”vackra, fräscha, nymornat medvetna om sin makt över männen. Man kan undra vem som är offer för vem”, undrade tidningen Se och tillade: ”Skulle varenda flicka springa till polisen när hon har varit tvungen att ta i med hårdhandskarna för att hålla en karl på mattan, då skulle vi få se på köer.” En inställning som knappast skulle kunna gå i tryck idag. 

I och med att flickor inte längre står i beroendeställning till män, anser tidningen att det inte är någonting märkvärdigt som har hänt. Dessutom var inte lektorn någon ”rå satyr” utan en ”otidsenlig, obotlig gammal svärmare, en hopplös romantiker” som inte kunde föra sig. I stället för att straffa honom propageras för att man istället, i barmhärtighetens namn, ska ge honom ”ett lektorat på ett gossläroverk och en kvinna av det slag som äktenskapsannonserna kallar förstående och varmhjärtad”. 

Varför berättar jag det här? Helt enkelt därför att påminna om att vi för inte alltför länge sedan, inom min egen livstid, hade ett samhälle som inte var genomsyrat av maktkamp och hämndlystnad mellan könen, på det sätt som den institutionaliserade och aktivistiska feminismen har styrt oss till i dag. Ord som ”barmhärtighet” kan väl knappast sägas ha varit någon direkt ledstjärna för #metoo-rörelsens aktioner.  

#metoo handlade inte bara om att synliggöra sexuella övergrepp och manliga härskartekniker. Till slut urartade kampanjen i drev mot flera män som förlorade sina positioner och sin sociala heder på grund av anklagelser som inte kunde bevisas, och där i slutändan ord stod mot ord. I det mest tragiska fallet, där rörelsen först fick fäste inom kultur- och teatervärlden, ledde ett sådant fall till självmord. När hela den upphetsade vågen av anklagelser lagt sig, kom media till slut att tala om ”förtalsbacklashen”, där kvinnor som upplevt sig trakasserade och skändade istället kom att hamna på de anklagades bänk för förtal.  

Min avsikt är inte att värdera hur stor del av anklagelserna i den svenska #metoo-vågen som var berättigade utsagor eller vad som var resultatet av en feministiskt orkestrerad masspsykos. Det som jag tycker är intressant är att jämföra är hur klimatet i dagens samhälle mellan könen skiljer sig från det Sverige vi hade på 1950-talet, och tiden innan den feministiska revolutionen 1968 med Grupp 8.  

En aspekt av det som feministerna kallade för kvinnlig frigörelse var att könskampen kom upp på agendan och män och kvinnor mer eller mindre blev stridande parter. Kvinnor skulle lida av ett strukturellt förtryck och begrepp som könsmaktsordning, som inte har någon exakt motsvarighet på andra språk, etablerades. Hela spelbordet kastades om, och i dess kölvatten lever vi idag, lika naturligt som luften som vi andas.  

Idag kan unga kvinnliga journalister öppet svärma för gansterrappare och gängkriminella invandrarkillar, som till och med är dömda för grova våldtäkter. I det sammanhanget tycker jag att berättelsen om den olycklige ”Kysslektorn” ger en blixtbelysning av tilliten i mentaliteten i det sammanhängande Sverige som en gång var, jämfört med det hur det är i det sorgliga och söndrande land där vi lever idag.