MOHAMED OMAR: De vita mediekvinnorna och ortengrabbarna

För ett tag sedan skrev jag här om journalisten Nina Svanbergs intervju med en gängledare från orten, Mehdi Sachit, i Expressen (29/10 2021). Artikeln var mer eller mindre reklam för ortengrabben och Nina mörkade att han var dömd för en sadistisk tortyrvåldtäkt på en ung svensk flicka.

I diskussionen på sociala medier som följde publiceringen var det många som påtalade att vita mediekvinnor med raseri angriper vita maktmän för mycket mildare brott än så. En vit maktman som avslöjas med att till exempel köpa sex blir totalt karaktärsmördad av mediekvinnorna. De visar ingen nåd. Vi såg detta under metoo-kampanjen.

Hur ska man förstå dessa dubbla måttstockar? Det finns flera faktorer att titta på. En faktor är att mediekvinnorna tjänar på att angripa vita maktmän, särskilt om de är kända. De kan använda angreppet för att klättra i karriären, tjäna pengar, öka sitt inflytande och så vidare. Mannens kändisskap garanterar att angreppet får uppmärksamhet.

Det spelar därför ingen roll om ”Ahmed i Rinkebys” brott mot Kvinnan är hemskare än den vite maktmannens. Det är inte brottets svårighetsgrad som bestämmer om brottslingen ska angripas av mediekvinnorna, utan hur mycket de har att vinna på angreppet.

En annan faktor är att det är riskfritt för mediekvinnan att angripa den vite maktmannen. Ett angrepp på en rasifierad kvinnoförtryckare eller våldtäktsman kan misstänkas för att ha rasistiska motiv. Angreppet kan också användas av mediekvinnornas politiska motståndare, till exempel som argument mot mångkulturalism, islamisering och massinvandring.

Angreppet kommer därför inte att få lika stor spridning, då medierna inte kommer att vilja bidra till att ”piska upp hat mot minoriteter” och så stärka sina politiska motståndare.

Angrepp mot vita maktmän innebär alltså inga risker och stora vinster.

Men hur kommer det sig att mediekvinnorna så gärna angriper vita män utan makt? Nina Svanberg som gjorde den skönmålande intervjun med ortengangstern, har till exempel, (läs mer här), hånat vanliga SD-väljare, underförstått vita lågstatusmän (svenssons). Hon har också ”wallraffat” som städerska på en Finlandsfärja för att avslöja att svenssons utsätter kvinnor för olämpliga kommentarer och ovälkomna blickar.

De vita maktmännen (alfahannar) och de vita lågstatusmännen (betahannar) har en sak gemensamt förutom att de är gammelsvenskar. De är män och i egenskap av män aktörer på mediekvinnornas relationsmarknad. Maktmännen hör till den lilla klick män som de allra flesta av dessa kvinnor flockas omkring. Kvinnor är ju hypergama, vilket innebär att de attraheras av män med högre status än de själva. Lågstatusmännen däremot, är de ratade männen, de som kvinnorna inte är attraherade av. Både maktmännen och kvinnorna (de som inte för gamla för att finnas på marknaden) föraktar lågstatusmännen.

De vita maktmännen är föremål för mediekvinnornas starkaste känslor. Vare sig de angrips eller beundras, sker det med passion. Samtidigt blir de vita lågstatusmännen (SD-väljarna och männen på Finlandsfärjan) förlöjligade och hånade.

Så varför blir inte ortengrabbarna förlöjligade på samma sätt som SD-väljarna? De har ju socialt och ekonomiskt generellt lägre status än till och med de vita lågstatusmännen. Jag tror att det beror på att ortengrabbarna inte räknas som män. Inte för att de saknar manligt könsorgan, utan för att de inte finns på samma relationsmarknad som mediekvinnorna.

I stället betraktas de, som jag skrivit om i tidigare artiklar, som barn. Mediekvinnorna ser alltså varken ortengrabbarna som maktmän, föremål för beundran och hat, eller som lågstatusmän, föremål för förakt. De är i stället barn, ställda helt utanför denna hierarki. Mediekvinnorna möter dem därför inte som kvinnor, utan som mödrar: de känner empati och omsorg. ”Det här handlar om baaarn!”

På sociala medier har jag observerat att vissa kommentatorer tolkat mediekvinnornas vänliga inställning till ortengrabbarna som sexuell attraktion. Jag tror att det i vissa fall ligger något i det. Men det skulle ju innebära att de ser dem som män, inte som barn. Hur får man detta att gå ihop? Jo, visserligen är ortengrabben inte att räkna som man på mediekvinnans relationsmarknad, men han kan vara en man på hennes sexuella marknad. Ortengrabben kan befinna sig under den vite lågastatusmannen ekonomiskt, socialt och utbildningsmässigt, men över honom i maskulinitet. Och i vissa avseenden även över den vite maktmannen, mediekvinnans favoritkandidat som partner. Ortengrabben kan vara modellsnygg, dominant och bad boy. På så sätt kan mediekvinnan känna djurisk, sexuell lust till honom. Men det handlar bara om kortvariga sexmöten, inte om en relation.

Mediekvinnan ser alltså i ortengrabben för det mesta ett barn, föremål för moderlig omsorg, och ibland en machoman (ett styggt jättebarn), som genom att vara het och ha en farlig utstrålning gör henne kåt.

Seriösa relationer mellan mediekvinnor i och ortengrabbar är EXTREMT ovanliga. Jag har aldrig hört talas om någon. Oavsett vad de toleranta och öppna mediekvinnorna säger, så är det ett faktum att lika söker lika när det gäller att bilda par. Jag talar nu inte om de äldre kvinnorna (batikhäxorna) och deras skäggbarn.

De vita männen, både lågstatusmännen och maktmännen, anses av kvinnorna själva vara ansvariga för sina handlingar. När de tafsar på tjejer är det för att de är svin. Men ortengrabbarna är barn och saknar därför ansvar. Deras handlingar är i stället en konsekvens av dåliga omständigheter. Både angrepp mot dem (som mot maktmännen), och hån mot dem (som mot lågstatusmännen), blir enligt detta synsätt orättvist.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar