ANDERS LEION: Att våga – och vilja – se 

En enkel framställning av den vetenskapliga metoden lyder, till exempel: utifrån tillgänglig näraliggande kunskap formas en hypotes om aktuell frågeställning, denna testas sedan mot verkligheten, dvs genom ett experiment. Hypotesen förkastas – eller inte. 

Så tänker vi också om vardagliga ting, utan att vara medvetna om det. Ständigt bildar vi oss föreställningar om det aktuella läget och ser sedan till att få bekräftelse. Får vi inte det börjar vi om. 

Det enda område där denna enkla, självklara regel inte tillämpas är politiken. Vad kan det bero på? 

Det beror på att beslutsfattande sker avskärmat från verkligheten, förstås. Dessutom fattas besluten oftast endast ögonskenligen utifrån en önskan att kontrollera verkligheten. Väl så viktigt, eller viktigare, är att skydda beslutsfattarna. 

Denna önskan har under senare år gått så långt att beslutfattarna endast låtsas fatta beslut. Det, tror de, är det bästa sättet att skydda sig själv. Man tillsätter en utredning eller, allt vanligare, en samordningsman.  

Ofta ondgör man sig över denna praktik, som ändå är lätt att förstå. Den är en följd av väljarkårens uppsplittring. Medelklassens utbredning till grupper som tidigare uppfattade sig som och uppfattades som en avskild grupp, arbetarna, har – trots allt tal om polarisering av politiken – tvärtom lett till att väljarna ansamlas i mitten. Och partierna kommer att likna varandra, därför att de söker efter väljarna i mitten – utom i retoriken inför valrörelserna, då de tvärtom söker efter ofarliga frågor att utmärka sig med. Följden blir en allt rörligare väljarkår – och allt ängsligare partier. Och partierna – kadrerna, organisationen, avskiljs allt mer från väljarna. Ett tecken på det är deras minskade medlemsantal. 

De traditionella partierna är inte längre någon del av, eller uttryck för en folkrörelse. De är valmaskiner som främst ängslas för och duckar inför hoten mot den egna överlevnaden. 

Det finns visserligen en ny underklass, invandrarna boende i sina getton. De är trogna Socialdemokraterna. Men de utgör undantaget. 

Alla partier, med ett undantag, är svårt anfäktade av denna sjuka. Undantaget är Sverigedemokraterna. Så skälls de för populister när de försöker följa folkliga önskemål. Sverigedemokraterna är också, i motsats till de andra, en folkrörelse. De drivs fram av en rörelse nedifrån, så stark att den utgör ett besvär för ledningen. Inte allt som uttrycks nedifrån är önskat av partiledningen. Den har tvingats till många åtgärder för att upprätthålla disciplinen. Den får nog akta sig. Också SD kan komma att fjärmas från sina sympatisörer. 

Denna rädsla för och detta undvikande av verkligheten underlättas av traditionella massmedia. Också de ängslas inför verkligheten och undviker att skildra sådant som de tror kan uppröra makten. De blir därmed lika försiktiga, lika ömhudade som partierna och partiernas företrädare.  

Denna försiktighet blottades med stor tydlighet i Lena Anderssons debatt med Eric Rosén från Aftonbladet i P1-morgon den tredje november. Rosén är rent parodiskt rädd för att se läget sådant det är. När han vill förklara våldet, exempelvis skjutningarna, med den eländiga tillvaro som levs i gettona –”de utsatta områdena” svarar Lena Andersson: ”De materiella förklaringarna räcker inte, eftersom det satsats enormt – i åtminstone 50, 60 år – på socialt framåtskridande i Sverige. Det är så mycket fotbollsplaner, så många idrottshallar. Det har satsats enorma pengar. Det går inte att säga att man inte bryr sig”.  

Det är befriande, men också sorgligt, att höra henne. Befriande med hennes nyktra verklighetssyn, sorgligt att höra henne avslöja det hon inte vill se. Hon förstår ju SD: ”SD är ett helt och hållet idealistiskt parti, oigenkännligt utan sin upptagenhet vid kultur, hembygd, tillhörighet, sätt att vara, leva och erfara. I en samtid genomsyrad av detta slags existensfilosofi – mer välvilligt mottagen när den framförs av andra grupper – lyckas de därför så väl och Socialdemokraterna så dåligt. De fångar upp stämningar som Socialdemokraterna inte begriper eller kan hantera därför att de en gång uppstod ur rakt motsatta behov”.  

Samtidigt säger hon sig inte förstå SD:s kärlek till det socialdemokratiska folkhemmet: ”Folkhemmet handlade nästan ingenting om idealistiska frågor. Hur det kändes att vara svensk upptog knappast Gunnar Sträng och att vara fattig kändes i all enkelhet så illa att känslan borde avskaffas genom votering. Socialdemokraterna ville bara framåt, bort från minnena. Den folkhemska drömmen var handfast och gick att räkna på. Snåla hyresvärdar och arbetsköpare skulle betvingas med standardiserade avtal, inte med utgjutelser om människovärde. Politiken höll sig till det påtagliga, objektiva och mätbara. Gemenskapen var lågmäld och inget att orda om, den kom som en bieffekt av att alla blev moderna samtidigt.” 

Hon menar alltså att Sverigedemokraterna är drömmare, att de inte förstått att Folkhemmet och strävan mot detta uteslutande var en materiell fråga, en fråga om bättre villkor. 

Hon har inte insett att också politiken är en process, som sakta söker sig fram, också, ja framförallt när den fungerar väl. Hur enkla, hur mätbara och hur materiella politikens frågor en gång än var, drevs de av en dröm om tillhörighet och gemenskap, om att inte stå utanför, berövade det som medel- och överklass kom i åtnjutande av. Därav den studieiver och bildningstörst som präglade den tidiga arbetarrörelsen. 

Den icke-materiella bilden, behovet av erkänsla och tillhörighet, var den ursprungliga drivkraften – vid sidan, förstås, av ingrepp mot ren nöd. Utifrån denna bild, vision formades de olika reformerna som en serie sammanhängande experiment, och deras värde mättes mot deras bidrag till uppfyllandet av de ursprungliga idealen, den ursprungliga drömmen. 

Den politiska processen, när den fungerade som bäst, liknade alltså den vetenskapliga praktiken. 

Dessa dubbla motiv, strävan efter materiellt bättre villkor och önskan att höra till, styr fortfarande mångas syn på politiken. Det är det som får LO-medlemmar att känna sig hemma hos SD, just därför att partiets politik och deras tal om folkhemmet vinner återklang och minner om de ursprungliga idealen – samtidigt som de av SD föreslagna konkreta förändringarna stämmer överens med denna idealbild, likaväl som de är materiellt värdefulla.    

Den förda invandringspolitiken skadar både den ursprungliga idealbilden av tillhörighet, av att dela ett gemensamt öde, samtidigt som den leder till stora materiella förluster just för LO-kollektivet.  

Socialdemokraterna är det parti som blivit mest beroende av invandrarnas röster. En röst från en invandrare är förstås lika mycket värd som LO-medlemmens. Det socialdemokratiska partiet har utgått från att LO-medlemmarna, av tradition och invand lojalitet, ska rösta på det gamla arbetarpartiet. LO-ledningen försäkrar ju också att så skall ske. Därför har invandrarnas intressen främst kommit att tillgodoses, också när deras intressen står mot partiets gamla väljargrupper. Skatterna behöver höjas för att betala de nya gruppernas behov, och ändå är vård och omsorg överbelastade. Lönerna trycks ned av invandrad arbetskraft. Brottsligheten stiger och hotar främst dem som inte har pengar tillräckligt för att flytta till säkrare områden. Bostadsbristen förvärras, priserna stiger så att också en välbetald, ung LO-medlem får svårt att skaffa egen bostad. Och så vidare. 

Samtidigt får LO-medlemmarna (och alla andra) höra att det är rasistiskt att klaga på den nuvarande politiken som de anser vara – i praktiken – riktad mot dem. De känner sig då nedvärderade. Den gamla samhörigheten, den gamla lojaliteten är inte längre värd någonting. 

Och så förvånar man sig över att allt fler från LO-kollektivet går över till SD… 

Allt detta förstår nog Lena A – men hon kan inte för sitt liv erkänna det. Då skulle hon inte längre kunna tiga om invandringen, så som hon gjorde i P1. Hon vill så gärna försvara sina gamla ställningstaganden. Eller det vill hon kanske inte, numera skäms hon nog för dem, men hon orkar inte göra upp med dessa, av Tino Sanandaji så effektivt belysta villfarelser. 

Anders Leion