Enligt uppgift ska det ha kommit runt fyrahundra privatjet till klimatmötet i Glasgow. Bilder visar att det är fullt på alla flygplansparkeringar. Uppenbarligen vill ett stort antal internationella företagsledare och privatförmögna personer gärna vara med på COP26. Frågan är varför. Det kan inte vara att de vill sitta i en stor publik och lyssna på trista och förutsägbara tal. Ej heller deltar de, utom möjligen Bill Gates, i de slutna samtal där miljödiplomater från olika länder schackrar om hur betalningen av de utlovade årliga hundra miljarder dollarna till u-länderna ska gå till.

Jag tror jag vet varför privatjetfolket rest till Skottland. När jag var barn hände det att jag fick bo någon vecka hos mina morföräldrar under dessas badgästsemester på Smögen. De hyrde familjen Olssons hus. Olssons flyttade under semestersäsongen ned i husets bottenvåning av sten. Alla hus på Smögen hade en sådan bottenvåning som alltså fungerade som sommarbostad åt husägarna. Måltiderna intogs på pensionat Smögenbaden som hade zigenarorkester. Morfar, som var en snobb, hade ljus linnekostym, panamahatt och fluga.

Efter middagen gick sällskapet ner till hamnen för att närvara vid ångaren Bohusläns ankomst och avgång. Ångaren Bohuslän (bilden) gick på traden Göteborg – Lysekil – Smögen – Gravarne (numera Kungshamn). Hennes ankomst till Smögen var en begivenhet. Alla som hade sådan social position att en resa till och från Göteborg var en tänkbar eventualitet gick dit för att se om det skulle komma eller avresa någon annan i denna utvalda grupp. Men kunde träffa bekanta, skvallra, lära känna nya bekanta och kanske rentav diskutera affärer. Och kom det inget intressant folk från Göteborg eller Lysekil så kunde man ändå få sig en behaglig pratstund med de andra tillvandrade smögenbadgästerna.

Aristoteles sa att människan är ett socialt djur. Om han hade fått tillfälle att besöka Smögens hamn när ångaren Bohuslän anlöpte så hade han fått en vacker bekräftelse på sin tes.

Senare i livet, när jag arbetade med svenskt bistånd i Guinea-Bissau, fick jag till min förtjusning uppleva en afrikansk motsvarighet. Bissau hade två internationella flighter i veckan (och inga nationella om man inte räknar med den ryska arméhelikoptern som flög presidenten och särskilt inbjudna gäster till de fina badöarna några mil ut i Atlanten). Flighterna bedrevs av det portugisiska flygbolaget TAP och gick till Lissabon, en på onsdagar och en på lördagar. (Jo, det fanns en annan internationell förbindelse nämligen i regi av flygkapten Pombo, en portugis som påminde om kapten Biggles och hade en DC 3:a med vilken han med ojämna mellanrum flög till grannlandet Senegals huvudstad Dakar.)

Om man tog sig till Bissaus flygplats på onsdagar och lördagar fick man därför total överblick över vilka människor som rörde sig internationellt. Det gjorde, liksom på Smögen, att alla i Bissau för vilka det var en tänkbar eventualitet att ge sig på en längre resa tog chansen att träffas på flygplatsen när TAP-planen anlände. Det handlade nästan uteslutande om höga statstjänstemän, diplomatiska kåren, biståndsarbetare och dessas familjer. Ankomsthallen artade sig vid sådana tillfällen till ett slags cocktailparty.

Ett av mina problem som chef för svenska ambassaden var att få tag i de ministrar och andra höga befattningshavare som behövdes för att biståndet skulle fungera. Till exempel kunde Sverige ha skickat utrustning till ett fiskeriprojekt som fastnat i tullen för att det projektansvariga fiskeriministeriet inte hade några pengar att betala tullavgiften. Det var ett typiskt ärende som jag behövde träffa fiskeriministern för att reda ut. Men man kunde aldrig säkert veta var han fanns utom just på onsdagar och lördagar då han for till flygplatsen för att exempelvis välkomna anländande kolleger eller för att själv resa till Portugal – som kallades ”metropolen” – för att få tänderna omsedda eller klara av något annat angeläget ändamål. Jag tog för vana att köra till flygplatsen. Man visste aldrig vem man skulle träffa och vilka utestående ärenden man lite oförmodat eventuellt skulle kunna klara av. För övrigt kunde jag månad för månad iaktta intressanta småsaker som exempelvis hur ministrarna med tiden blev allt elegantare i takt med att de fick tillfälle att snygga upp sig i Moskvas butiker och hos Lissabons skräddare.

Jag tror att det är samma sak med privatjetgänget i Glasgow. De vill träffa varandra och få lite impulser. De vet inte precis vad de letar efter men de får tillfälle att sniffa på andra betydelsefulla människor. Man vet aldrig vad sådant kan sluta med. Och blir det inget annat kan de ändå komma hem och berätta att de pratat med Boris Johnson eller António Guterrez eller påven eller vilken annan världsberömd person som helst som de stått mindre än två meter ifrån.