PATRIK ENGELLAU: Asymmetri

Asymmetrisk krigföring är när två eller fler krigförande parter möter varandra med helt olika typer av vapen och strategier. Om du någonsin ägnat dig åt spädbarnsvård vet du precis vad det handlar om. Fastän du är så mycket mognare, kunnigare och starkare så är det illiterata krypet en fullvärdig motståndare ty det har en formidabel krigarinstinkt som det hänsynslöst utnyttjar för att få sin vilja igenom, till exempel att slippa gå och lägga sig eller att skrika sig till något annat. Alla mina barn var i den åldern mina övermän (och kanske även senare men med tiden blir barnen vuxnare och då minskar asymmetrin vilket ger en sådan som jag bättre chanser).

I den ideologiska striden om klimatet och om vilka åtgärder som eventuellt kan behöva vidtas för att rädda jorden råder en påtaglig asymmetri mellan de stridande som, enligt min mening, i huvudsak indelar sig i skeptiker och alarmister. Med skeptiker menar jag dem som håller för troligt att frågan inte är en sådan ko på isen som alarmisterna hävdar och att vi kan ta det ganska lugnt och se hur det går. Alarmister är sådana som menar att vi inte kan vänta en dag med skarpa åtgärder eftersom klockan är fem i tolv.

Om klimatdebatten hade varit symmetrisk och skett på de villkor som västerlandet normalt anbefaller när mänskligheten ställs inför delvis okända problem så hade skeptikerna sopat banan med alarmisterna vilket således är motsatsen till vad vi tills vidare kan iaktta.

Den mest likartade situation som historien uppvisat kan vara Manhattan-projektet som handlade om att i huvudsak USA och England under andra världskriget skulle utveckla en atombomb för att slutgiltigt knäcka motståndarna. Manhattan-projektet hanterades på ett strikt vetenskapligt och ingenjörsmässigt sätt av skickliga forskare som, tror jag ehuru jag nu må romantisera, inte hade så många särintressen att bevaka. Jag skulle bli förvånad om Manhattan-forskarna ägnat sig åt sådant fusk som tycks förekomma inom klimatforskningen (typ ”hide the decline” och ”the hockey stick”). Över Manhattan-projektet vilade en dominerande stämning av den vetenskapliga skepsis som vet att det i sista hand handlar om att hitta en fungerande sanning (till skillnad från att, som i Glasgow, sammankalla och administrera en oberäknelig cirkus dit en del vallfärdar som medeltida pilgrimer och andra tar sitt privata jetplan och tvingas köra runt Skottland för att hitta parkeringsplats allt medan Extinction Rebellion (bilden) jämrar sig och spelar undergångsteater).

Men klimatfrågan låter sig inte administreras som Manhattan-projektet ty alarmisterna har introducerat en helt annan typ av stridsmedel varav en del har mycket hög verkningsgrad.

Om det gemensamma för skeptikerna är att de jobbar med förnuft så är det gemensamma för alarmisterna att de lyckas engagera känslorna i sin kamp. Vem har inte sett bilder av en gullig isbjörn på ett isflak? Det mest iögonenfallande exemplet är Greta Thunberg vars hela väsen är ett uppsträckt långfinger mot skeptikerkåren. Hon lyckades samla ihop 400 barn i Milano före Glasgow-mötet – Vem arrangerar sådant? Varför gräver inte journalister där de borde gräva? – och gjorde en poäng av att förolämpa alla som inte delade hennes uppfattningar: ”grön ekonomi, bla, bla, bla, klimatneutralitet, bla, bla, bla”.

Någonting i vårt samhälle gör att sådana vapen fungerar lika effektivt som när bäbisar börjar skrika. Man kan visserligen bli avundsjukt upprörd över att alarmistgeneralerna kommit på den framgångsrika listen att mobilisera barn och marknadsgycklare för att inskärpa sitt budskap men man kan inte annat än gratulera dem för deras förslagenhet. Show biz fungerar.

Det är förresten inte första gången i världshistorien. På 1200-talet påstås ett barnkorståg ha organiserats för att befria Jerusalem och den heliga graven.

Historien är med all sannolikhet påhittad men känslomässigt tilltalande jippon behöver inte vara sanna för att fylla sin uppgift som är att övertyga människor som inte är lagda åt det ifrågasättande och vetenskapliga hållet utan hellre låter sig fångas av en emotionell stormvind.

Patrik Engellau