PATRIK ENGELLAU: Sverige är Europas farligaste land

Sedan många år har jag lett i mjugg när jag hört nationalsången, särskilt raden ”Du tronar på minnen från fornstora dar”. När jag gick i skolan föreställde jag mig, fast ingen lärare förklarade det, att de fornstora dagarna avsåg 1600-talet när Sverige ett kort tag faktiskt var en stormakt. När vi under de senaste årtiondena sjungit Du gamla, Du fria så har jag utgått från att alla liksom jag själv tänkt på sextio- och sjuttiotalen som de fornstora dagarna ty då var vi faktiskt en internationellt erkänd och beundrad humanitär stormakt.

Men nu är det sedan länge slut på det. Att nostalgiskt sjunga om fornstora dar när de flesta tecknen tyder på nationellt sönderfall är närmast patetiskt. Det fanns en tid ”då ärat Ditt namn flög över jorden”, men numera flyger namnet snarast vanärat över jorden. Den tyska tidningen Bild med en upplaga på nästan fyra miljoner förklarade nyligen att Sverige är Europas farligaste land. Så här formulerar sig tidningen:

Det forna nordiska modellandet har förvandlats till en riktig mardröm sedan 2005. Överallt i Europa minskar antalet mord. Bara i Sverige stiger det stadigt. Det visar bland annat en undersökning som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) genomfört.

Är det inte dags att börja leta efter andra förklaringar till den svenska exceptionaliteten än dem som politiker i alla partier (utom sverigedemokraterna) brukar kolportera? Här är de vanligaste:

  1. problemen finns inte,
  2. problemen beror på svenskarnas rasism,
  3. problemen beror på att välfärdsmyndigheterna inte har tillräckligt med pengar.

Den typen av analysförsök har inte hållit på länge. Det måste finnas något annat som skiljer Sverige från mindre drabbade länder som Danmark, Finland och Tyskland etc (även om också dessa är nog så illa drabbade av mord, våldtäkter och gängkriminalitet).

Tills någon övertygar mig med en vassare analys kommer jag att framhärda i min förklaring till att just Sverige blivit särskilt utsatt. Förklaringen uppträder både i ideologisk förklädnad och i form av pockande intressen. Om någon av dessa varianter är ”sannare” än den andra vet jag inte. Får man en riktigare uppfattning om en hund om man ser på den eller om man tar på den med händerna?

Den ideologiska övertygelsen är PK-ismen. Inget annat land kan jämföra sig med Sverige när det gäller institutionaliserad PK-ism (påstår jag). Enligt den svenska doktrinen ska Sverige vara en humanitär stormakt. ”Sverige ska vara en humanitär stormakt” säger ”233 S-debattörer” på Olof Palmes Internationella Centers hemsida. Det kunde ha sagts av vilket parti som helst. Humanitär stormakt betyder ungefär ”världens godaste land”. Godhet mäts i det här fallet av hur länge man orkar vända andra kinden till och hur villig man är att upprätthålla principen om alla människors lika värde och därför förlåter dem deras synder och försörjer dem så länge de önskar. Vår politik odlar fram godhet vars volym mäts i antalet omhändertagna välfärdsklienter i Sverige eller utomlands.

De pockande intressena består av de apparater som producerar all denna godhet, det vill säga politikerväldet, som är den högsta makten med uppgift att hämta pengar för systemets upprätthållande ur skattebetalarnas plånböcker, samt det välfärdsindustriella komplexet som är den ständigt växande godhetsfabriken. Där finns, förutom systemets klienter, alltså de människor som det anses synd om och vars välfärd är hela systemets officiella existensberättigande, hundratusentals välfärdsfunktionärer som bestämmer hur allt ska gå till och hur godheten ska tillverkas. Systemets verkliga men inofficiella syfte är att säkra ett hyggligt liv för denna kår av välfärdsbyråkrater (plus det prästerskap av journalister som har till uppgift att på skattebetalarnas bekostnad förklara för skattebetalarna varför det är rätt att göra som välfärdsbyråkraterna säger vare sig det handlar om att ta emot fler afghaner eller att bygga fler vindkraftverk ute i havet).

Det är inte bara tyskarna och danskarna som har börjat upptäcka det svenska systemets egennyttiga förljugenhet. Många svenskar, jag till exempel, har också gjort det. En del till och med framför sina dubier offentligt vilket för bara några år sedan hade varit närapå socialt självmord (se bara på vad Gunnar Sandelin utsattes för). Protesterna mot PK-ismen och dess intressenter uppmärksammas även inom den makthavande apparaten. Tidningen Dagen, en av PK-ismens härolder, oroar sig för vad som ser ut som ”begravningen av Sverige som humanitär stormakt”.

Själv tror jag att en sådan begravning är Sveriges enda räddning. Dagen skriver:

Det är inget som har kommit över en natt. Steg för steg har såväl debattklimat som praktisk politik lett oss bort från där vi var in i en helt ny begreppsvärld…

Detta bara är början, vi kan redan se hur smittan sprider sig till andra samhällsområden [vid sidan av migrationspolitiken; PE:s anmärkning]…

Vi bevistar kort sagt en kapplöpning mot botten. Varför? Svaret är enkelt: Politikerna tror att det är detta som kommer att vinna röster i valet 2022, vare sig det handlar om att få behålla regeringsmakten eller erövra den.

Det värsta är att de mycket väl kan ha rätt. De senaste årens förskjutningar har inte först och främst drabbat människor på flykt. De har också påverkat oss alla. De har fått svenska hjärtan att förvandlas till sten, de har fått oss att glömma att det handlar om individer, inte om flyktingströmmar. De har lett oss in i en situation där begreppet “människovärde” gröpts ur.

I själva verket handlar det inte om någon smitta som sprider sig utan om att demokratin i form av en bredare folkvilja börjar röra på sig, visserligen alldeles för långsamt, men åt rätt håll.

Patrik Engellau