PATRIK ENGELLAU: Hur kommer sig missnöjet?

Lars Åberg är en skribent med vägande uppfattningar. Så här skrev han i Bulletin:

Vi lever i de förfördelades land; de flesta är missnöjda, just deras grupp är särskilt missgynnad. Hur blev det så?

När man hör politikerna beskriva alla behov som finns i det svenska samhället kan man tro sig vara förflyttad till Afghanistan eller Centralafrikanska republiken. Ingenting tycks längre fungera, allt måste rustas upp: vården, skolan, polisen, miljön, integrationen, vägarna, kollektivtrafiken, elförsörjningen, barnomsorgen, jämställdheten, tilliten.

Varenda morgon vaknar man till ett samhälle som är på dåligt humör.

Jag håller med Lars Åberg om att det inte var så tidigare. Det har blivit så. Nu ska jag tala om varför det har blivit så och när jag är klar kommer du att säga ”Äh, så enkelt kan det inte vara”. Men det kan det.

Nästan alla jobbar i Sverige och de jobbar i en av två existerande typer av organisationer. Båda typerna vill ha pengar men de använder väsensskilda metoder för att nå sitt mål.

Privata företag vill förmå folk att frivilligt lämna ifrån sig pengar för att få tillgång till någon vara eller tjänst (det kallas att köpa). Företagen har därför incitament att framhäva den lycka som konsumtionen av just deras vara kan skänka. I en del butiker spelas diskret bakgrundsmusik just för att den potentielle kunden ska gripas av sällhet och köplust. Hon ska känna behag när hon tar fram kontokortet.

Den andra typen av organisation består av anslagsfinansierade byråkratier som också vill ha mer pengar. Deras incitament är de motsatta. De har anledning att framhäva olika eländen som de avser att försöka avhjälpa. Om man till exempel arbetar på Sida, vilket jag har gjort, går man inte omkring hela dagarna och talar om hur bra folk har det i u-länderna utan i stället om hur svälten och sjukdomarna breder ut sig. Om allt löser sig av sig själv i Afrika behövs nämligen inte Sida.

Sådana förhållanden påverkar diskursen mer än du kanske tror. I ett samhälle som domineras av företagens logik ljuder vacker stämningsmystik (möjligen förljugen, men det är utanför ämnet). I byråkratins samhälle råder veklagan som det allmänna bakgrundsbruset.

Vid ett benådat tillfälle i mitt liv fick jag betrakta hur en levande människa bytte systemlogik. Det var sensommaren 1992 och jag jobbade med skolpengssystemet i Vaxholms kommun. Föräldrarna skulle få välja skola. Jag stod inne hos rektorn i en skola när det plötsligt dök upp två föräldrar som shoppade runt i avsikt att välja läroställe för sitt barn. Nyfiket frågade de rektorn vad just den här skolan hade för särskilda kvaliteter.

Rektorn var van att beskriva sin skola för anslagsbeviljande politiker och satte genast igång sin normala sales pitch: ”Flera personal har sjukskrivit sig och ni ser ju själva att färgen flagnar så vi måste få råd att måla…”

Just där inträffade den snabbaste lynnesförändring jag någonsin sett. På en nanosekund insåg rektorn att metoden var fel om kunden hade något att säga till om. Plötsligt sken hennes ansikte upp i ett strålande leende och hon fortsatte: ”Ja, vi är ett väl sammansvetsat gäng som undervisar i Montessoriinspirerad anda med individuella utvecklingsplaner för varje elev…”

Att samhället är på dåligt humör, som Lars Åberg hävdar, beror enligt min uppfattning på att Sverige styrs av ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex. Dessa människor lever varje arbetsdag i en kultur vars framgångsformel är jämret. För det mesta har de aldrig prövat på kommersiell förförelse som välgångsrecept. Det är för mig osannolikt att människors allmänna livssyn inte skulle påverkas av den strategi de lärt sig att använda för sin försörjning.

Ett samhälles dominerande ideologi är den härskande klassens ideologi sa Karl Marx, kanske hans mest pregnanta dictum. Politikerväldet och dess allierade är sedan några årtionden vårt lands härskande klass. De har tagit över kontrollen från sina företrädare bland kapitalisterna och de allmänna borgarna. Det hade varit underligt om en sådan förändring inte påverkat samhällets dominerande stämningar.

En annan möjlighet är förstås att det numera kan finnas alltfler objektiva skäl att vara på dåligt humör.

Patrik Engellau