De senaste åren har vi i väst, och framförallt länderna i Asien, blivit varse ett alltmer aggressivt, ekonomiskt rikt och militärt mäktigt Kina. Kinas förre ledare Deng Xiaopings (1904-1997) mantra att ”ligga lågt och bida sin tid” är nu helt övergivit. Istället hotar man Taiwan med invasion, krossar demokratirörelsen i Hongkong, tvistar med Indien om gränser, förtrycker egna minoriteter, lägger under sig hela Sydkinesiska sjön trots grannstaternas protester och grälar med USA och Australien om handelsfrågor och Covid.  

Vart vill Kina komma, vad är deras syften? Detta spörsmål diskuteras flitigt i USA och i en nyutkommen bok ”The Long Game” av Rush Doshi . Den person som kanske bäst kan svara på frågan är den nyligen avlidne Lee Kuan Yew (1923-2015), Singapores grundare som var personlig vän med Kinas ledare. På frågan om Kinas avsikt är att ersätta USA som ledare i världen, svarade han: 

Naturligtvis, varför inte? De har utvecklats från ett fattigt samhälle som genom ett ekonomiskt mirakel blivit världens andra ekonomi, på väg att bli den största. Med en kultur som är 4 000 år gammal och 1,3 miljarder invånare, varför skulle de inte sträva efter att bli nummer ett? Varje kines önskar sig ett starkt och rikt Kina som kan konkurrera med USA, EU och Japan. Kina vill vara Kina och bli accepterat som sådant, inte som en hedersmedlem av väst. Kina vill, om inte leda världen, åtminstone dela detta århundrande med USA som likvärdig, men absolut inte som underordnad. 

En av anledningarna till Kinas offensiva uppträdande på världsscenen är att de tror att USA och Västvärlden är på nedgång. Tecken på detta är, enligt Kinas ledare Xi Jinping, den finansiella krisen 2008, valet av president Trump, stormningen av Capitolium i Washington och Brexit. Xi Jinping ser framför sig väst som en avindustrialiserad engelskspråkig version av Latin Amerika som specialiserar sig fastighetsaffärer, råvaror, turism och skatteparadis, medan Kina blir världens fabrik.

Kinas strategi att bli världsledare är, förutom att bygga en formidabel krigsmakt, att bli ledare både ekonomiskt och industriellt genom AI, IT och robotteknik och att genom de Nya Sidenvägarna (Belt & Road Initiative) investera i hamnar, kraftgenerering (bl a koldrivna elverk) och järnvägar i Asien men även Europa. Genom uppköp (eller stöld/spioneri) av spetsföretag i EU och USA, men även i mediabranschen – som filmstudios i USA och Filmstaden i Sverige – kan Kina även delvis styra det kulturella utbudet i väst. Risken finns att framförallt Europa riskerar att få en semikolonial status vis-a-vis Kina genom kontroll av nyckelindustrier, transporter/logistik och media/kultur. 

Som om det inte vore nog med detta kinesiska hot, finns även risken att Europa blir ett islamiskt kalifat. Det finns idag ca 100 miljoner muslimer i Europa, varav hälften i Ryssland. Om den stora massinvandringen av främst muslimer till Västeuropa tillåts fortsätta kopplat med demografin – att muslimska kvinnor föder betydligt fler barn än europeiska kvinnor – riskerar européerna att bli i minoritet senast 2060. Följden kan bli muslimska regeringschefer/presidenter (eventuellt i koalitioner med vänsterpartier), sharialagar, hög beskattning av européerna och till och med inbördeskrig. Västeuropa riskerar att bli som Libanon, ”a failed state”, med strider dels mellan invandrare och européer, dels mellan grupper inom islam som Sunni och Shia. I en sådant kaosartat tillstånd är det inte otänkbart att Kina sänder trupper för att försvara sina landsmän och investeringar i Europa, precis som USA gjort vid ett flertal tillfällen genom historien.  

Då uppstår frågan hur européerna skulle se på den kinesiska interventionen – befriare eller ockupanter? Troligtvis som befriare. I valet mellan pest eller kolera vore det minst dåliga alternativet att leva under kinesiskt styre, där man relativt fritt kan välja utbildning, arbete, bostad, ”bli rik” och att kvinnor har samma rättigheter som män, dock under förutsättning att man inte blandar sig i politiken eller ifrågasätter det kommunistiska partiet och dess maktinnehav. Att leva under ett kalifat vore det sämsta alternativet, med sharialagar, kvinnor som inte får utbilda sig eller arbeta, koranskolor, moskéer, böneutrop, medeltida bestraffningar och tung beskattning av den arbetande europeiska befolkningen. 

Det finns dock några jokrar i leken, en är USA. Landet kommer inte utan vidare att lämna över stafettpinnen till Kina. USA är fortfarande världens ledande innovativa industrination(de flesta Nobelprisen i kemi, fysik, medicin och ekonomi tilldelas USA). Landets militärmakt är troligtvis fortfarande världens starkaste och USA har dessutom en livsstils-appeal som saknar motstycke i världen. USA har en betydligt yngre befolkning än Kina, som dessutom ökar – genom legal (och illegal) icke muslimsk invandring från Latinamerika – från dagens 330 miljoner till kanske 400 miljoner. Kina å andra sidan kommer att få se sin befolkning minska kanske till 800 miljoner (på grund av sned ålderspyramid och den numera övergivna ett-barns politiken). Men har Xi Jinping rätt så kan USA förlora sin ledande ställning som hegemon inom ett decennium. Skulle USA tillåta kinesiska trupper i Västeuropa eller kanske göra gemensam sak med Kina för att försvara sina intressen i sönderfallande Europa?  

En annan joker är Ryssland. Detta land med ca 140 miljoner invånare och en ekonomi betydligt mindre är Tyskland med 80 miljoner, kommer att få se sin befolkning minska, delvis på grund av utbredd alkoholism. Dess förhållande till Kina är komplicerat. Ryssarna är medvetna om att Kina anser att Ryssland erövrade Sibirien när det dåvarande kejsardömet var försvagat och att Kina någon gång i framtiden kan återerövra Sibirien. Det faktum att det redan idag är hundratusentals kineser som bor/arbetar där gör situationen i Rysslands perspektiv inte bättre (få ryssar vill bosätta sig/arbeta i Sibirien). Ryssland och Kina samarbetar idag, delvis genom devisen ”min fiendes fiende är min vän”.  Mellan skål och vägg har ryska diplomater, kanske efter några glas vodka, låtit förstå att man känner mer tillhörighet med väst; gemensam historia, kristendomen, ras-aspekten och tsarernas inavel med de europeiska kungshusen. Hur Ryssland skulle ställa sig till kinesiska trupper både på gränserna till Sibirien och i Europa är en mycket intressant frågeställning. 

Det vore angeläget att våra politiker i Europa, och Sverige, snarast fokuserar på de reella hoten som Kina och Islam utgör, istället för att enbart koncentrera sig på klimatfrågan. Att som Greta, media och klimataktivister hävda att vi bara har 10 år på oss stämmer kanske, men inte av just den anledningen. Vi har 10 år på oss att hävda Europas intressen, att hindra Kinas inflytande och Islams utbredning och eventuell erövring av Västeuropa. Människan har säkerligen en inverkan på klimatet, men frågan är i vilken utsträckning. Att enbart väst skall minska sin levnadsstandard genom att fasa ut fossila bränslen till enorma kostnader utan konsekvensanalyser och ersättningskraft – samtidigt som Kina, Indien och resten av världen i snabb takt bygger ut sin fossila (och även fossilfri) elkraft – kommer inte att ha någon nämnvärd effekt på jordens klimat.  

Bäst vore att satsa på den lokala miljön, att fasa ut kol och äldre dieselbilar/bussar som förgiftar luften i jordens megastäder. En omställning till färre (dock inte alla) fossildrivna fordon och bränslen måste dock kompenseras med en utbyggnad av framför allt atomkraft.

 Kommer Kina att krossa västvärlden? Knappast troligt, men Kina kan komma att få ett oacceptabelt stort och avgörande inflytande i framförallt Europa om inte politikerna fokuserar på hoten. Kommer Kina att rädda Europa från Islam enligt ovan? Osannolikt – men inte helt uteslutet om invandring och demografi pekar i tangentens riktning med ett Europa i upplösning. Den som lever får se.