GUNNAR SANDELIN: Kulturvänstern puberterar

För några dagar sedan höll DGS skribent Richard Sörman ett lysande anförande på SD-kanalen Riks. Det handlade om de infantila kulturskribenterna och deras reflexmässiga hyllning av allt som utmanar samhällsordningen, utifrån vad de uppfattar som ett utanförskapsperspektiv. Nu senast gangsterkulturen och rapmusiken, som förespråkar grov kriminalitet i alla aspekter, men som behandlas med vördnad av media och prisbelönas av public service.  

Den mediala kulturelitens ställningstagande bygger i grunden på att de alltid uppfattar samhällsordningen som något negativt och att uppror därför alltid är något spännande, utmanande och positivt, framhöll Sörman. Hur destruktiva förtecken det än tycks ha. Vänsterns hållning är att bejaka alla former av normkritik medan tradition och kulturarv till och med anses som kulturfientligt. Men om all ordning ska dekonstrueras, så finns det till slut inte någon ordning att göra uppror mot. Barn och tonåringar kan bara göra revolt så länge det finns en vuxenvärld. 

Kulturvänstern har helt enkelt fastnat i ett mentalt ungdomsuppror, menade Richard Sörman. Han uppmanade dem att istället försöka mogna intellektuellt, ta sitt vuxenansvar och sluta upp med att riva ner. Och att för en gångs skull ställa sig på ordningens sida och försöka att förstå att ”konsten kan gestalta vårt skriande behov av ordning och trygghet”. 

Man kan ju undra hur reaktionerna från media, kulturvänster och politiskt etablissemang skulle sett ut om Einár hade varit en vit makt-musiker. Knappast hade han då fått andaktsfulla stunder i public service-teve och knappast hade statsministern sagt att ”Jag förstår att han är en person som har betytt mycket för många unga.” Snarare hade retoriken från PK-etablissemanget handlat om att ”vistas man i högerextrema, främlingsfientliga och nazianstrukna miljöer, så får man skylla sig själv”.  

Platsen där Einár blev mördad. Fotografi: Gunnar Sandelin

Ungefär som när statsminister Reinfeldt 2010, efter en knivattack på en SD-politiker i Malmö sade: ”Jag vill gärna påpeka att de som driver upp ett vi-och-dom tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.” 

Men det gäller naturligtvis inte den dödshotande kultur som gangsterrappen är ett uttryck för. 

Med politikernas stöd har kulturvänsterns angrepp på och uppluckring av samhällsmoralen pågått i decennier, samtidigt som de vägrat att inse att de sätter upp vad som brukar kallas för ”halmgubbar” (där man bygger upp en nidbild av motståndarens argument för att sedan polemisera mot dessa). Det beror på att de inte vill förstå att det är de själva som utgör norm och etablissemang. I verkligheten är maktförhållandet det omvända. Det är de kulturkonservativa krafterna som befinner sig i underläge och står för normkritiken (ett begrepp som de själva knappast skulle använda), även om de nästan aldrig får komma till tals i etablissemangsmedia. 

Kulturjournalisterna har länge tagit avstamp i den spännande mångkulturen och alla dess yttringar, utstakade av våra ledande politiker och myndigheter. Ett ”kvalitativt språng” i propagandan togs 2012. Då torgförde Örebro kommun ett banbrytande projekt som de kallade för Att störa homogenitet

Projektet gick på export till kommuner och muséer runt om i landet. Avsändare var bland andra Länsstyrelserna, Sveriges Muséer och Statens Kulturråd. Grundtanken var en klockren PK-manual och ett minoritetsupprop som offentliganställda skulle uppfostras i. Programförklaringen löd: ”Rasism, islamofobi, antisemitism, antiziganism och homofobi får livskraft av föreställningar om ett homogent folk.”  

Att störa homogenitet ville skapa en motbild mot retoriken hos ”sverigedemokrater, högerextremism och hembygdsvärlden”. Här sjukdomsförklarades nationell och kulturell samhörighet som ”föreställningar om kulturell renhet och idéer om ett homogent och idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika.” Detta skulle brytas ner till förmån för ett HBTQ-perspektiv och en vision av ett samhälle baserat på mångfald på alla plan. Flera tusen ledande samhällsbärare och offentligt anställda fick ta del av transors, Expos, antirasisters och normkritikers föredrag om bland annat det ”könsbinära” och homogena som en myt. 

Det är denna ideologi, väl sammanfattad i projektet, som ligger till grund för hur våra kulturjournalister agerar. 2007 kom en intressant bok i essäform av de kristna danska akademiledamöterna Frederik Stjernfelt och Sören Ulrik Thomsen som belyste detta. Titeln, Kritik av den negativa uppbygglighetenkunde lika gärna fungera som en underrubrik till Richard Sörmans kärnfulla anförande. Redan på 1980-talet (jag skulle säga slutet av 1960-talet) hade författarna uppfattat att kulturkritiken alltid framställde makten i den offentliga debatten som något de andra har.  

I kulturlivet anses det negativa helt enkelt som uppbyggligt; skönheten och sökandet efter sanning är något ointressant eller till och med förkastligt. Det gäller istället att bryta mot alla regler för att bli välsignad av kulturskribenter. Att gå sin egen väg till varje pris, är den negativa triumfen i kulturens gärning: ”Om man bara bryter mot tillräckligt många regler, väntar så småningom en helgonförklaring och ett museum: är man tillräckligt negativ hamnar man till slut i ett positivt mausoleum.”  

Kraften, sanningen och skönheten i konstnärens verk diskuteras inte. Konstnärer har istället blivit några heliga dårar, som likt barn eller revolterande tonåringar ska ”ge ett provocerande slag i ansikten på den pryda borgerligheten”. Istället, hävdar författarna, är det föreställningen att det avgörande värdet ligger i det gränsöverskridande som är vår tids prydhet.  

Att ett imaginärt borgerskap låter sig förfasas över konstens uppror mot det konventionella, tillhör mer eller mindre 1800-talets konstsalonger och kulturkritik. Men i kulturvänsterns värld fortsätter det som om ingenting har hänt. Richard Sörman och de danska författarna säger egentligen samma sak: Kulturvänstern kommer aldrig ur sitt livslånga puberterande. 

Gunnar Sandelin