PATRIK ENGELLAU: Varför företag gillar hållbarhet

När folk vill förklara olägenheter i tillvaron, exempelvis Agenda 2030 och ESG-konceptet (att företag ska tänka på ett hållbart leverne vilket betyder att bry sig om miljö, sociala faktorer och bolagsstyrning; om du inte förstår vad detta kan betyda så har jag slagit in en av mina poänger, nämligen att det är tveksamt om konceptet går att förstå), så brukar jag rysa av obehag. Jag påpekar att de lagar som styr oss som bor i Sverige måste passera Helgeandsholmens smala näs och där klubbas av Riksdagen. Sådana som World Economic Forum har ingen möjlighet att skriva svenska lagar och därför är det att villa bort korten att skylla dumheter som drabbar oss på mäktiga internationella intressen. Om några har ansvaret så är det våra folkvalda. All skuld faller på dem.

Ja men Sverige har ju skrivit på internationella överenskommelser invänder du kanske, till exempel Genevedeklarationen och ett stort antal FN-konventioner om mänskliga rättigheter, och dem måste vi följa även om vi inte gillar det. Inte riktigt, säger jag, vi kan säga upp dem. Det brukar finnas en paragraf på slutet av dokumenten där det stadgas att skyldigheterna kan avslutas med tolv månaders varsel genom ett brev till FN:s generalsekreterare. (Fast jag medger att det kan vara jobbigt, se bara vilket krångel det blev när Storbritannien skulle lämna EU.)

På senare tid har jag emellertid börjat tvivla en aning på min tes om det smala näset på Helgeandsholmen ty det finns faktiskt metoder varigenom starka utländska krafter kan påverka förhållandena i Sverige utan att passera Riksdagen. Nu tänker jag inte bara på uppenbara saker som att idéer, moden, kunskaper och kulturella influenser rör sig ganska obehindrat över världen och kan börja påverka varhelst de landar. En ny cancerbehandling från Mayokliniken i USA börjar tillämpas på Karolinska sjukhuset utan att Riksdagen har en aning. (Fast ofta blir Riksdagen inblandad i alla fall såsom när radikalfeministiska idéer som utvecklats på amerikanska universitet för några årtionden sedan började inspirera svenska akademiker, något som snart ledde till att man måste bygga genusinstitutioner och anställa feministisk personal vilket alltihop kom att kosta mycket pengar som Riksdagen fick plocka fram.)

Men det finns ett slags spelare som ligger mitt emellan stat och individ i bemärkelsen att de i vissa stycken har nästan statlig tvångsmakt över individerna, nämligen de stora företagen. Under de senaste åren har ett nytt tänkande spritt sig bland världens största företag med centrum i finansbranschen. Detta tänkande är just ESG-konceptet. Det handlar om att företagen ska skaffa sig ett antal nya mål som exempelvis hållbarhet och att sedan inför omvärlden noggrant redovisa vad de gjort för att nå målen. Ibland tvingas företagen till detta av andra företag såsom när Nasdaq-börsen i USA kräver att dess listade bolag ska ha minst två minoritetspersoner i sina styrelser (eller presentera en godtagbar ursäkt för att de inte har det).

Hur ska det där gå till? undrar du förfärad. Man vet ju inte en gång vad hållbarhet betyder! Det är just detta, har jag kommit fram till, som är själva poängen. Bolagens tillvaro kan bli hur komplicerad som helst. När något i praktiken saknar svar – tänk på medeltidens skolastiska filosofer som resonerade om hur många änglar som fick plats på en nålsudd – så kan det gå åt oändliga resurser och krävas ett stort antal knivskarpa tänkare för att komma någonvart.

Men varför skulle de stora företag som driver detta tänkande, till exempel världens troligen största fondförvaltare som heter BlackRock, vilja ha en massa dyrbart besvär? Jo därför att de vill rensa sin bransch från uppstickare som inte har samma resurser som BlackRock och därför skulle slås ut av den byråkrati som kommer att krävas internt i företagen för att följa de nya regelverk som håller på att byggas.

Jag har själv upplevt en sådan process. I början på detta sekel drev jag ett företag i finansbranschen som jag hade drivit upp från ingenting vilket var möjligt eftersom det svenska regelverket på den tiden var hanterligt även för nya företag. Men så kom ett antal nya byråkratidirektiv från EU. De hette MiFID och gjorde livet surt för mindre företag till de större finansföretagens stora tillfredsställelse. Jag stod inte ut med blanketterna och med alla nya herrar jag som företagsledare fick i form av olika slags revisorer som skulle övervaka mig. Jag tröttnade och sålde mina aktier. Jag tror att BlackRocks och andra företagsjättars påhitt med nya obegripliga ideologiska regelverk följer motsvarande logik. De vill rensa de branscher där de verkar.

Under de senaste åren har hållbarhetsrevisionsbolag vuxit fram som trattkantareller en regnig sensommar. För att hållbarheten ska kunna rapporteras – om man lyckas tvinga bolagen att åta sig detta besvär – måste det finnas bedömningsgrunder som är någorlunda allmänt accepterade. Därför måste standarder utvecklas för olika branscher (eftersom hållbarhet kan betyda olika saker i gruvindustrin och i ett karamellkokeri).

Här ett citat från ett engagerat företag som jag hittat på måfå på internet:

Hur företag sköter sitt ESG anses numera vara en nyckelindikator på sundhet och långsiktig finansiell överlevnadsförmåga. Regeringar, investerare, finansiella institutioner och den allmänna opinionen använder sig alltmer av ESG-stöd och rapporteringssystem som SASB och TCFD för att jämföra konkurrerande företag och skilja på ESG-ledare och ESG-eftersläntrare. Det kommer starkare krav på en global standard för att tillfredsställa en bred krets av olika intressenter. För att minska rapporteringsbördan för företag har det Internationella Integrerade Rapportrådet (IIR) sammankallad Företagens Rapportdialog i syfte att stärka samarbetet, samordningen och likriktningen mellan de viktigaste standardskaparna och systemutvecklarna. Medlemmarna i Företagens Rapportdialog är CDP, GRI, SASB, Styrelsen för Rapporteringsstandarder avseende Klimatet (SRK), den Internationella Standardiseringsorganisationen (ISO) och har Styrelsen för Finansiell Redovisningsstandard (SFR) som observatör. I december förra året berättade Janine Guillot, chefen för Styrelsen för Hållbarhetsredovisning att standardmodellerna för ESG-rapportering skulle kunna vara samordnade inom 12 till 24 månader.

Patrik Engellau