Jag hör nog fel men det känns ändå som om det surrar av något nytt i den samhällsdebatt som har att göra med problemet att integrera invandrare och motarbeta missbruk av socialbidrag. Surret handlar om att det är fel att ge arbetsföra människor bidrag så att de slipper arbeta för sitt uppehälle. Surret kan bero på att man i Danmark faktiskt verkar försöka göra något praktiskt åt saken. Här ska jag föreslå en gammal käpphäst som heter Jobbgaranti. Den har inte varit ute på luftning sedan år 2 000 då den presenterades i en bok om invandrarpolitiken som jag skrev tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi.

Jobbgarantin gäller inte bara för invandrare, utan för alla svenskar. Garantin är en av staten utfärdad utfästelse att erbjuda vilken invånare som helst arbete till en på förhand bestämd dagslön som är låg – till exempel 400 kronor per dag – och lika för alla.

Alla betyder alla. Någon sorts prövning av inkomst, förmögenhet eller andra tillgångar ska inte förekomma. Om Ingvar Kamprad och Jan Stenbeck vill utnyttja jobbgarantin går det bra. (Dessa är visserligen döda men jag har bara ändrat minimalt i det gamla manuset.) Jobbgarantin handlar om jobb, inte om bidrag.

Den invånare som vill utnyttja jobbgarantin inställer sig på Jobbcentralen och utför de ålagda uppgifterna. Jobbcentraler kan drivas i offentlig regi eller av privata företag efter auktorisation från de ansvariga myndigheterna.

Jobbcentralerna är ett slags bemanningsföretag. De hyr ut den arbetskraft som infinner sig och vill utnyttja jobbgarantin. Att utnyttja garantin betyder att utföra anvisat arbete till den fastställda lönen. Om det anvisade arbetet inte utförs utgår ingen lön. Det är inte lön som garanteras, utan arbete.

Den som vill anlita arbetskraft vänder sig till Jobbcentralen och betalar de 400 kronorna per dag (plus arbetsgivaravgifter och ett mindre administrationstillägg, totalt kanske omkring 600 kronor om dagen). 

Om Jobbcentralen tillfälligt förfogar över mer arbetskraft än vad som efterfrågas betalar staten lönen. Staten kan då utnyttja arbetskraften för angelägna ändamål som normalt inte utförs, till exempel strandstädning etc.

Låt oss illustrera idén om jobbgarantin med ett påhittat konkret exempel. Abdul är en arbetslös tjugofemårig somalier med grundskoleutbildning och dåliga kunskaper i svenska. Han kan inte få något jobb utan lever på kommunalt socialbidrag. Om nu jobbgarantin inrättades skulle följande kunna utspelas.

Abdul blir kallad till socialkontoret och får reda på att socialbidrag inte längre utbetalas till den som är arbetsför. I stället ska han kontakta Jobbcentralen och be om garantijobb om han inte hittar något annat arbete. Abdul får telefonnumret och adressen till Jobbcentralen.

Abdul behöver pengar. Nästa morgon går han till Jobbcentralen som har lokaler på flera ställen i staden. I Abduls kommun drivs Jobbcentralen för övrigt på entreprenad av ett privat bemanningsföretag. I butiken träffar Abdul Nisse.

Nisse registrerar Abdul och skriver in en snabb kompetensprofil i datorn. Jobbcentralens databas föreslår blixtsnabbt två jobb:

• trädgårdsröjning hos Håkansson på Villastigen 15 och
• strandstädning hos Segelsällskapet Böljan.

Det är samma lön för alla Jobbcentralens jobb, 400 kronor om dagen. Abdul väljer trädgårdsröjningen, Nisse meddelar Håkansson och Abdul ger sig iväg till Villastigen.  

Jobbcentralen administrerar fakturering av Abduls arbete, utbetalning av lön och inbetalning av skatt och sociala avgifter. Håkansson på Villastigen, Segelsällskapet Böljan och alla andra vet att de genom att kontakta Jobbcentralen kan få hjälp à 600 kronor om dagen, vilket motsvarar 75 kronor i timmen.

Det kan hända att Håkansson uppskattar Abduls insatser. Nästa gång han vill ha hjälp ringer han kanske direkt till Abdul och gör upp om att Abdul ska få 500 kronor om dagen direkt i handen. Det är visserligen inte lagligt, men det är svårt för staten att komma åt. Den får trösta sig med att Abdul har fått in en fot på arbetsmarknaden och en kontakt med det svenska samhället.

Inte bara privatpersoner, utan även företag kan anlita folk via Jobbcentralen. En dag kommer Abdul till ett reklamföretag som vänt sig till Jobbcentralen för att söka en vaktmästare. Han visar sig vara så hjälpsam och nyttig för företaget att han inom kort får erbjudande om en mer långsiktig anställning till högre lön. För reklamföretaget innebär Jobbcentralen en möjlighet att utan krångel och risker pröva ny arbetskraft under viss tid. Abdul har ingen anställningstrygghet. Han får visa vad han går för. Utan den möjligheten hade han sannolikt aldrig blivit anställd, i varje fall inte på just där, för cheferna på reklamföretaget bävar vid tanken på att knyta en oprövad somalier till bolaget.

Men vad händer om Abdul inte vill ha de jobb som erbjuds? Då får han inte heller betalt. Jobb som inte utförs betalas inte. Jobbgarantin garanterar jobb, inte betalning.

Vad händer om Jobbcentralen inte har något att erbjuda Abdul? Om varken Håkansson eller Segelsällskapet Böljan eller reklamföretaget efterfrågat några tjänster som Abdul har en chans att klara av? Då måste staten ersätta Abdul i alla fall, det är innebörden av begreppet garanti. Men som motprestation kan staten kräva åtta timmars arbete av Abdul för den dagslön den betalar. Dessa timmar kan den använda för olika statliga projekt, eller också kan timmarna erbjudas kommunerna, eller också kan Abdul använda timmarna för sin egen förkovran, om staten är så generös, exempelvis för att utbilda sig och sålunda göra sig mer attraktiv på arbetsmarknaden. I värsta fall får Abdul sitta och glo hela dagen på Jobbcentralen i hopp om att någon ska erbjuda ett arbete som är mer stimulerande än den långtråkiga väntan i Jobbcentralens trista lokaler.

Jobbgarantin innebär inte att löner subventioneras och att konkurrensen därmed snedvrids. Lönen är låg, men inte subventionerad. Ej heller utgör jobbgarantin någon sorts tvångsarbete. Ingen är tvungen att utnyttja den. Men den som är villig att arbeta till en låg lön blir garanterad sysselsättning.

Jobbgarantin löser många problem för arbetsmarknadspolitiken, till exempel problemet med den bortre parentesen i arbetslöshetsförsäkringen. Idag är det svårt för myndigheterna att sätta stopp för bidragen till dem som stämplat länge utan att hitta något jobb. Med jobbgarantin kan myndigheterna sätta en bortre parentes och hänvisa den arbetslöse till garantijobb.

Jobbgarantin löser också problem inom invandrarpolitiken. Arbetslösa invandrare erhåller idag ofta socialbidrag vilket ger dem en visserligen låg, men ändå arbetsfri inkomst. Med jobbgarantin behöver kommunerna inte ställa socialbidrag till förfogande som ett slags förtäckt arbetslöshetsunderstöd, utan kan hänvisa till garantijobben.

Jobbgarantin löser till och med problem inom socialpolitiken. Många hävdar att socialbidrag och en del andra försörjningsbidrag bör sänkas för att tvinga människor – invandrare och infödda – ur sitt bidragsliv. Då hävdar andra att en stor del av dem som uppbär bidragen inte har förmågan att yrkesarbeta och bör ha rätt till en dräglig försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Med jobbgarantin kan detta dilemma hanteras. Bidragsnivåerna kan behållas – eller till och med höjas! Men bidragen erbjuds inte de arbetsföra, som i stället hänvisas till Jobbcentralerna.

Med jobbgarantin försvinner socialbidragssystemets hundraprocentiga marginaleffekter och fattigdomsfällor. För att få socialbidrag måste man sälja sin eventuella egendom. En socialbidragsmottagare kan inte själv eller med hjälp av familj och vänner skrapa ihop ett litet kapital, exempelvis för att starta eget. Man kan inte öka sina inkomster genom att arbeta deltid. Ökade inkomster och sparande äts upp av minskat socialbidrag. Socialbidraget är en fattigdomsfälla som hämmar initiativtagande och uppmuntrar till passivitet, svartjobb och kriminalitet.

Men till jobbgarantin kopplas ingen inkomst- eller egendomsprövning. Den som utnyttjar jobbgarantin behöver inte sälja egendom och kan på olika sätt förbättra sin situation. Om hon får deltidsanställning med bättre villkor än jobbgarantin kan hon ta det jobbet och arbeta resten av tiden på garantijobb. Om hon befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan hon komplettera med garantijobb. Jobbgarantin hjälper individer att stegvis arbeta sig ur arbetslösheten.

Genom jobbgarantin kan den som är ovan vid arbetsmarknaden skaffa sig arbetserfarenhet.  För en arbetsgivare minimeras den risk det innebär att ge en invandrare en chans. Om experimentet faller väl ut kan man räkna med att närmare kontakter etableras, att invandraren kanske får en mer långvarig anställning och då troligen till högre lön.

Jobbgarantin blir en inkörsport till arbetsmarknaden som ger invandrare och andra en möjlighet att visa sina kvalifikationer. Samtidigt upphäver jobbgarantin det politiska och moraliska trycket på myndigheterna att ge arbetsfria försörjningsbidrag till invandrade eller infödda arbetsföra men arbetslösa personer.