MOHAMED OMAR: Nye Superman kommer ut som bisexuell

Superman var länge, sedan han först såg världens ljus i tidningen Action Comics 1938, en symbol för den starke mannen. Han beundrades av pojkar och unga män. Under andra världskriget blev han en en del av den amerikanska propagandan och tidningarna delades ut till soldaterna vid fronterna. På omslagen mörbultade och förödmjukade han både tyskar och japaner.

Mycket har hänt sedan dess.

I det femte numret av serietidningsförlaget DC Comics (”DC” står för Detective Comics) serietidning ”Superman: Son of Kal-El” kommer den nye Superman, son till Clark Kent och Louis Lane, ut som bisexuell.

Den nye bisexuelle Supermanfiguren heter Jon Kent och hans kärleksintresse är en pojke vid namn Jay Nakamura med lilafärgat hår. Jay är asylaktivist – han har själv flyktingbakgrund – och jobbar som journalist på tidningen ”The Truth”. I tidningen skriver Jay om flyktingar och invandrares svåra situation i USA.

Jay Nakamura och Superman möts när Superman räddar honom från en högerextrem skolskjutare som angripit Metropolis College, där Jay studerar journalistik.

Ja, allt detta är sant. Det är INTE menat att parodiera wokevänstern. Och tidningen heter verkligen Sanningen (Pravda).

Manusförfattaren Tom Taylor säger till media att Superman fortsätter att utvecklas för att representerar värderingarna i den tid han lever. Seriefiguren har alltid stått för hopp, sanning och rättvisa, förklarar Taylor.

Den nye Superman och Jay Nakamura är inte de enda LGBTQ-figurerna i DC-universumet. Tidigare i år kom Robin, Batmans medhjälpare, ut som gay. Och före honom hade vi Batwoman, också känd som Kate Kane, i ett lesbiskt förhållande. Listan är lång.

NPRs journalist Glen Weldon (National Public Radio, amerikanskt public servicebolag), menar att den pågående ”queerifieringen” av seriefigurer är att se som ”progress”, framsteg. Den nye bisexuelle Superman, säger Weldon förtjänar att firas (worth celebrating),

Numret ”Superman: Son of Kal-El” kommer ut den 9 november.

Det är inte Supermans sexuella orientering jag kritiserar här. Det tycks som att den extrema hyllningen av sexuella minoriteter ingår i ett större woke-paket av problem och lösningar. Dessa lösningar tycks så gott som alltid innebära att 1) politikerna ska ha mer kontroll över våra liv och 2) att staten ska växa och lägga beslag på en större andel av medborgarnas pengar. Som Patrik Engellau så ofta påpekar behöver ”det välfärdsindustriella komplexet” en ständigt växande grupp klienter, offer av olika slag, för att öka sin omsättning.

Trenden att göra om gamla älskade seriefigurer fortsätter i snabbt takt. De behåller sina namn, sina utseenden och sina kända attribut, men de representerar nu nya ”progressiva” idéer: de är social justice warriors i trikåer, AFA-aktivister med superkrafter som bekämpar ”vit makt”.

Varför är det så viktigt för wokevänstern och pk-ister att påverka populärkulturen? Därför att det är ett effektivt sätt att påverka den uppväxande generationen. Eftersom underhållningsprodukter inte paketeras som ”politik” kan man nå fler, och de man når har så att säga ”garden nere”.

En studie från 2015 av statsvetaren Michelle Pautz vid University of Dayton, USA, visade att hela 25 procent av försökspersonerna förändrade sina politiska uppfattningar i en viss riktning beroende på vilken av två filmer de fick titta på.

I boken Indoktrineringen i Sverige (1968) förklarar Göran Palm, som då var anhängare till Mao och Pol Pot, varför det var så viktigt för vänstern att ta över populärkulturen:

”En svårighet med all politisk indoktrinering, dvs. för dem som bedriver den, är att publiken ofta är motspänstig och misstänksam. Det gäller då att hitta indoktrineringsformer som publiken inte bara kan finna lustbetonade och spännande utan som de förbinder med något annat än indoktrinering, t. ex. med avkoppling, och därför inte tar emot med politisk misstänksamhet.”

Han talar med andra ord om indoktrinering i smyg.

Tyvärr har pk-isternas motkrafter inte förstått detta. Särskilt bland konservativa har jag observerat att det finns ett utbrett förakt för populärkulturens betydelse. Många ser den som lek och tidsfördriv som seriösa människor bör undvika att befatta sig med. Det är en förödande inställning – medan de konservativa skriver debattartiklar tittar deras barn och ungdomar på teveserier på Netflix och utvecklar en helt annan världsbild. Konservativa måste börja ta kulturkriget på allvar.

Ingen av de högerpopulistiska mediesajterna har idag en ordentlig kulturbevakning.

De progressiva, vänstern, pk-isterna eller vad man vill kalla dem, dominerar inom både underhållningsproduktionen och kritiken, såväl som inom den akademiska forskningen som förklarar och sätter in dessa produkter i ett sammanhang, en hegemonisk världsbild. Men deras övertagande började med kritiken.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar