PATRIK ENGELLAU: Den vanliga gamla käpphästen begär företräde

I Sverige har vi problem med tillvarons självklarheter. Det är anmärkningsvärt. Hur ska ett samhälle kunna överleva som inte ens förmår observera vad som sker inför dess ögon?

Lars Vilks skulle skyddas mot muslimska terrorister men dog i stället i en trafikolycka (som inte verkar ha orsakats av muslimska terrorister). Som skattebetalare är jag tacksam för att den svenska staten använt en del av mina skatter till att betala skyddet för Lars Vilks men jag fattar inte varför det skulle behövas sådana insatser (vid olyckstillfället tydligen fyra säkerhetspoliser och två 4,3-tons säkerhetsbilar).

Yttrandefriheten är, eller borde vara, en självklarhet. Den ingår i alla urkunder om demokratins väsen. Den är lika viktig för demokratin som de allmänna valen. Utan yttrandefrihet finns ingen demokrati. Fundera gärna på det påståendet.

Vilks dog för att han ägnat sig åt yttrandefrihet, närmare bestämt att rita en bild av en religiös ledare som hette Mohamed vilket den religiöse ledarens adepter ansåg vara en så stor synd att de var tvungna att försöka döda Vilks. Den svenska staten gjorde vad den kunde för att skydda Vilks med de medel den har till sitt förfogande – i det här fallet i huvudsak pengar – men det hjälpte inte. Han dog trots fyra säkerhetspoliser och nästan tio ton bil.

Nej, Vilks död var troligen inte muslimernas fel men det faktum att han behövde skyddet berodde på deras bigotta intolerans – eller rättare sagt på att Sverige accepterar och anpassar sig till denna intolerans. Hur kan denna perversa eftergivenhet komma sig? Varför vågade inte Sverige i bemärkelsen alla svenskar försvara Vilks rätt att rita vilka bilder han än ville?

Gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att hela det svenska folket när hotet mot Vilks först presenterades hade tagit på sig en knapp med en bild av Vilks rondellhund som bevis för att Sverige kollektivt stod upp för yttrandefriheten och demokratin (hur undermålig rent konstnärligt vi än må ha ansett konstnärens bild vara; nu handlar det inte om konstnärliga kvaliteter utan om hur våra liv ska gestalta sig vilket är mycket viktigare). Tänk dig tio miljoner människor som öppet deklarerar och demonstrerar sitt försvar för yttrandefrihet och demokrati. Vad skulle de militanta muslimerna då göra? Det vore för jobbigt för dem att mörda tio miljoner människor. De skulle få ge sig.

Men detta har alltså inte skett utan Sveriges folk har valt att inte ta ställning för yttrandefriheten och demokratin utan i stället överlämnat åt staten att skydda Vilks vilket således misslyckats.

Varför väljer vi – eller rättare sagt så många av oss – att hellre låta oss hunsas av ett litet antal muslimska terrorister än att göra en gest av stöd för demokratin som vore fjäderlätt om alla gjorde på samma sätt?

Jag har min egen förklaring som jag tjatat om i fem, sex år men som troligen är otillräcklig eftersom ingen använder den eller ens kommenterar den. Den förklaringen är att Sverige styrs av ett politikervälde som kontrollerar halva BNP och använder pengarna för att etablera sig själv som en humanitär stormakt. Politikerväldets teknik är att ge pengarna till en välfärdsapparat som därav försörjer först sig själv och sedan ett enormt klientel av bidragstagare. Tillsammans bildar dessa en maktapparat som alltså består av politikerna själva, välfärdssystemets administratörer och dess klienter.

De muslimska terroristerna och deras närstående tillhör klienterna. Systemets klienter får inte ifrågasättas ty om de ifrågasätts så ifrågasätts hela systemet.

Därför är det så vist ordnat att lagen om hets mot folkgrupp, brottsbalken 16 kap. 8 §, skyddar just grupper som utgör välfärdsstatens främsta klienter från klander, hot och nedsättande omdömen. Det är således brottsligt att anspela på människors ”ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck”. Denna paragraf utgör enligt min mening en grov inskränkning av yttrandefriheten.

(Överkurs. Varför har just dessa människor särskilt skydd av lagen? Förr i tiden fanns i nästan alla länder ett straff som kallades majestätsbrott och som innebar att kränkningar av kungen bestraffades hårdare än samma kränkning av andra människor. Varför ska välfärdsstatens klienter ha sådana kungliga privilegier? Mitt svar är ungefär att välfärdsstatens klienter symboliserar den humanitära stormakten och att en kränkning av klienterna därför är ett brott mot stormakten och i sista hand mot det styrande politikerväldet. Så det handlar även hos oss om ett slags majestätsbrott.)

Patrik Engellau