Världen är full av skojare. Bilden visar de populära trettiotalssvindlarna Pettersson & Bendel som jag alltid kommer att tänka på när jag ser Morgan Johansson och Anders Ygeman tillsammans i rutan. En ofta framgångsrik undergrupp bland skojarna är sol- och vårarna. Sol- och våraren är i allmänhet mer intelligent än andra bedragare eftersom han trots upprepade misslyckanden att infria sin löften ändå åtnjuter någon sorts förtroende hos dem han lurar och därför ofta kan klämma dem på friska pengar.

Den sol- och vårartätaste delen av vårt samhälle är antagligen finansbranschen. Det beror på att risk ingår i verksamheten och att det inte är en skam att placeringsrådgivare då och då misslyckas att ge placerare avkastning på deras besparingar. Men jag har jobbat i branschen och sett många välklädda och belevade finansexperter som blivit specialister på att själva ta provision på dåliga affärer som de förmår sina klienter att ingå.

Min manliga intuition säger mig att en hel del sol- och vårare nu för tiden omskolar sig till sol- och vindare. Båda branscherna handlar om förtroende. I grunden ligger en kunskap som aktörerna påstår sig ha men kunderna inte begriper. Det tog mig ett bra tag när jag jobbade i finansbranschen att förstå att det inte låg så mycket substans bakom de fina ord med vilka experterna övertygade de förskrämda småsparare som ville ha goda råd. Så är det, misstänker jag, även i klimatbranschen. Efter att ha snokat en del har jag kommit fram till att det i hela världen högst finns ett dussintal personer som verkligen begriper sig på klimatet och att alla dessa har olika och till och med motsägelsefulla uppfattningar. Det hindrar inte att det finns miljontals människor med en stark tro som de utan stabilt underlag hävdar har vetenskaplig grund. Tro utan säkert vetande behöver förstås inte vara skadligt; kristendomen har förtjänstfullt ägnat sig åt det i två årtusenden och skam den som tänker illa därom. (Greta Thunberg åkallar vetenskapen ungefär som Jeanne d´Arc anropade Gud.)

Som kristendomen och finansbranschen har sol- och vindläran ett prästerskap som menar sig ha ett solitt kunskapsövertag över vanliga människor och därför har rätt att kräva uppoffringar av vanligt folk som de menar inte begriper så mycket.

Det tycks vara så att ju djupare samhällena fastnat i prästerskapets garn desto större blir med tiden de uppoffringar som krävs av samhällsmedlemmarna. Under de senaste åren, i varje fall sedan Parisavtalet 2015, har världen gått in i en ny och betydligt mer krävande fas när det gäller klimatpolitiken.

Klimatfrågan kom upp på världens dagordning i och med FN:s Stockholmskonferens år 1972. Sedan var frågan halvdöd, särskilt efter debaclet med Kyoto-avtalet som ingen brydde sig om, vilket ledde till att oförsiktiga människor som jag vande oss vid klimatpratet och betraktade det som en del av tillvarons bakgrundsbrus som man inte behövde bry sig om (ungefär som könsmaktsordningen och mångkulturen). Men under de senaste åren har frågan återkommit med all den emotionella kraft den ackumulerat sedan årtionden även om den vetenskapliga grunden är lika skör som tidigare trots att den uttrycks med fler decimaler (dito, dito).

Hela tanken att världen ska byggas om och drivas med sol och vind i stället för fossiler – vilket är att gå tillbaka till den moderna ekonomiska utvecklingens startpunkt för 250 år sedan – skrämmer mig. Det är ett större äventyr än vad Stalin eller Mao Zedong någonsin hade kunnat komma på. Än värre är att vi inte vet hur omvandlingen ska gå till. Användbar teknik saknas. Det är som att fylla ett flygplan med hälften av det bränsle som behövs för att komma fram och sedan försöka övertyga passagerarna att det blir tid så det räcker under resan för att uppfinna alternativa bränslen.

Ju längre vi kommer in i denna världsomspännande energiomställningsprocess desto tydligare blir det just att resan inletts utan att det finns planer för hur den ska avslutas. Dagligen kommer underrättelser att nya motgångar, det finns risk för elavbrott, råoljepriserna lär ha fördubblats under innevarande år och likadant priserna på andra fossiler (varför priserna går upp på produkter som inte ska användas vet jag inte). Det är som finansmatadoren som förklarar för småspararen att det hela tiden måste sättas in friska pengar. Ju mindre återvändo som finns, desto mer måste det satsas.

I Dagens Nyheter framträder fyra kända världsförbättrare och elva okända och förklarar för vanligt folk att undergången är nära, att det kommer att göra ont och att det sannolikt kommer att behövas drastiska ingrepp i demokratin som vi känt den:

Hoten mot framtiden växer… Klimatkrisen innebär på många sätt en existentiell utmaning!… Det är akut bråttom och våra krav och åtgärder måste vara skarpa och långtgående; det som hittills åstadkommits av regeringar världen över är klart otillräckligt… Våra svenska offentliga förvaltningar, på nationell och lokal nivå måste riggas till ett mer långsiktigt, strategiskt agerande, med kompetens för ren katastrofhantering. Beslutsprocesser måste kortas, formella hinder för historiskt stora investeringar undanröjas och det finanspolitiska ramverket ändras… Arbetet måste påbörjas nu… Nu behövs raskt mycket mer av klokskap, mod, djupgående reformer och ett – på kort sikt – kanske impopulärt nytänkande… För att Sveriges klimatomställning i en snabbt föränderlig tid ska lyckas, måste demokrati och delaktighet både fördjupas och ”speedas upp”…

Alla rester av ett fritt näringsliv kommer att försvinna när ”företagens ekologiska och sociala ansvar” skrivs in i aktiebolagslagen, kapitalanvändningen liksom skogsbruket styrs av staten, pensionsfonderna och bankerna bli ”gröna”, ”materialanvändningen” ska reformeras och ersättas med ”kulturkonsumtion”.

De fyra kända världsförbättrarna är Gudrun Schyman, Anders Wijkman, hedersordförande i den en gång världsberömda Romklubben som redan för femtio år sedan deklarerade dels att demokratin var olämplig, dels att alla råvaror vid det här laget skulle ha tagit slut för länge sedan, Kristina Persson som var framtidsminister (s) samt KG Hammar, f d ärkebiskop.

Hur kan dessa människor ha förmätenheten och arrogansen att skriva svenska folket på näsan hur de utan kompetens om framtiden – Persson har arbetat på Sekretariatet för Framtidsstudier så hon borde veta och Wijkman kan lära sig av sina egna felslagna profetior – skulle påtvinga landet socialistiskt centralstyre om de fick makten? Men om man ägnat ett helt liv, nämligen sitt eget, åt att torgföra drömmar som aldrig fungerat så kan man nog inte sluta utan fortsätter att leta efter en vision, i det här fallet socialismen, som i ett svep ska kunna frälsa mänskligheten från vilka påstådda olyckor som helst, i det här fallet kapitalismen i kombination med koldioxiden.