MOHAMED OMAR: Ivan Aguéli mot Ernest Renan – ”Se där varför jag älskar monoteismen och den arabiska anden.”

Jag håller på att skriva en essä om konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Medan jag läste på upptäckte jag något som ingen nämnt tidigare. Jag tänkte dela min upptäckt med er.

Aguéli var en avantgardistisk konstnär och en del av sin tids ”counterculture”. Han studerade konst i Paris på 1890-talet. Där levde han bohemiskt, hängde med ”coola” kändisar, konspirerade med anarkister och var medlem i olika ockultistiska sällskap.

Ja, han ville vara allt det som trista småborgare inte var. Aguéli började sitt andliga sökande som swedenborgare. Sedan gick han vidare till Madame Blavatsky och hennes Teosofiska sällskap och så klart Papus (Gérard Encausse, 1865-1916). Alla som ville vara något i Paris ”coola” kulturella kretsar skulle vara antingen ”papusister” eller teosofer.

De som gick ännu längre i sina provokationer mot det borgerliga samhället blev satanister och skrev, liksom Baudelaire hade gjort i Ondskans blommor, hyllningsdikter till Satan.

Aguéli älskade Baudelaire, men han blev dock inte satanist utan konverterade till islam. Han var något av en föregångare till dagens ”halalhippies”. Han levde ett helt och hållet modernt, fritt, västerländskt liv samtidigt som han prisade islam.

I väst var han anarkist, i Orienten ett fan av kalifen i Konstantinopel och Stor-senussin i Libyen.

Aguéli ville dock inte vara en vanlig muslim, utan valde den visionäre filosofen och mystikern Ibn Arabi (1165-1240) som sin ledare. Han nämner faktiskt Ibn Arabi oftare än profeten Muhammed i sina brev och artiklar.

Ibn Arabi anses av de flesta av dagens imamer som en farlig kättare. Redan under sin livstid var han omstridd eftersom han gjorde skandalösa uttalanden som stred mot Koranens lära.

Aguéli var också feminist – vad nu det betydde på den tiden – samtidigt som han ansåg att de muslimska kvinnorna i Orienten inte behövde någon västerländsk frihet. Inte bara kvinnorna, utan även männen, skulle fortsätta vara gammaldags, äkta muslimer, och inte låta sig förvästligas och sekulariseras.

I väst var Aguéli antiklerikal; han avskydde präster. I Orienten hyllade han den ödmjuka underkastelsen under islams andliga ledare. De ska vördas som fäder.

Precis om halalhippies och oikofober i vår tid klandrar Aguéli västerlänningarna för deras fördomar och fientlighet mot de ädla muslimerna och deras vackra och visa, men ack så missförstådda religion, samtidigt som han utan att tveka uttrycker sig nedsättande och generaliserande om både katoliker och protestanter.

Nog om detta, låt mig komma till min upptäckt.

Den främsta källan till kunskap om Aguélis liv är konsthistorikern Axel Gauffins biografi i två band, utgivna 1940 och 1941. Däri hittar man flera av Aguélis brev.

I ett brev från 1894, då Aguéli sitter fängslad i Paris för samröre med anarkister, skriver han till en vän: ”Jag skulle vilja läsa La vie du Christ av Renan; för att en smula lära känna Kristi miljö och de judiska antikviteterna.”

Ernest Renan (1823-1892) var en fransk filosof och religionshistoriker, som blev berömd för sin bok Vie de Jésus (Jesu levnad) från 1863. Boken gjorde många kristna upprörda då den framställde Jesus som en historisk person. En människa, inte en gud.

Knappast en överraskning att Aguéli gillade den boken.

I ett annat brev samma år prisar Aguéli monoteismen:

”Vad är kristendomen. – Framförallt: monoteism, d. v. s. tro och trängtan efter ett högsta enda väsen. En superlativ medelpunkt av höghet och universalitet och en livskälla. En skapare, den ende som [äger] ett essentiellt och substantielt liv och ovan allt fattbart, skaparen som som formar himlarna och jorden av intet och som frambringar ljuset av ordet. Monoteismen är deras religion som hata fetischdyrkan och äga gåvan av att samla sig i koncentration.”

[…]

”Se där, hur jag förstår en modern monoteist, vad den yttre moralen beträffar. Fanatisk mot sig själv, tolerant mot de andra, en intensiv törst efter det oändliga.”

[…]

”Monoteismen är kontentan i Kristi lära, så betydelsefull att den troende muselmanen är mera kristen än de flesta kristna.”

[…]

”Monoteismen är kulten av livet, eftersom den är tron på den högsta livskraften. Tillbedjan av solen och elden är en förvanskning därav – må vara, men enligt min åsikt är denna sistnämnda monoteism oändligt mycket vackrare än alla polyteistiska system tillsammans.”

Och i ett annat brev, också från 1894:

”Det monoteistiska landskapet är mycket soligt, belyst av en genomträngande sol, av ett ljus […] Religionen är bestämmande för solen i landskapet i mitt inre. Se där varför jag älskar monoteismen och den arabiska anden.”

I samma brev kontrasterar han detta landskap, han syftar med stor sannolikhet på öknen, mot ”våra förfärliga nordiska landskap”.

År 1899 skriver han: ”Åh, öknen, ingenting går upp mot den…”

Och i ett annat brev, när Aguéli befinner sig i Egypten, skriver han:

”Jag darrade av lust att måla när jag återsåg palmerna och öknen. O min gud, vad det är vackert, man måste länge stillatigande betrakta det.”

Sin första essä om islam publicerade Aguéli i Papus’ tidskrift L’Initiation i augusti 1902 (Strindberg medverkade också i några nummer av tidskriften).

Essän var betitlad ”Notes sur L’Islam”. Jag kan inte franska så jag har läst den i engelsk översättning av Oliver Fotros (2021).

Aguéli prisar islams vitalitet:

”The vital energy of Islam stems from the following fact, that it is the very essence of the Semitic idea, expressed in its simplest and most universal guise. Now, Semitism will always remain a force, on any plane whatsoever.

In the past, Catholicism was more Eastern. Its effect on the spirit was analogous to that of Islam. With its pagan elements having prevailed, it now produces nothing but Satanists or atheists.”

Aguéli vill hitta tillbaka till den ursprungliga kristendomen, den semitiska och monoteistiska, innan den blev ”arieserad”. Han finner den i islam, i araberna religion, den semitiska monoteismen par excellence.

Vad är det då som jag upptäckt? Jo, att Aguélis skriverier om ”semitism” och monoteism är formulerade som en trotsig replik till Ernest Renan. Han använder samma ord som Renan gör i sin kritik av islam men ger orden andra innebörder i sitt försvar av islam.

Enligt Renan är monoteismen intolerant och islam är den intolerantaste monoteismen av dem alla: islam är en fanatisk religion. Aguéli svarar att för monoteismen innebär tolerans mot andra, fanatism mot sig själv.

Aguéli är överens med Renan om att monoteismen är semitisk, men han ser inte detta som något negativt utan han sätter i stället det semitiska över den ariska ”hedendomen”. Kyrkan var från början ”österländsk”, alltså semitisk, skriver han, och då lik islam. Men sedan tog de ”hedniska” elementen över kyrkan.

Öknen är monoteistisk, ”le desert est monotheiste”, utropar Renan. Det torra och sterila landskapet är sinnebilden för den andefattiga monoteismen. Där finns inget liv, ingen vitalitet.

Aguéli håller med Renan. Öknen är monoteistisk. Men öknen är inte en bild av sterilitet, utan en bild av oändligheten. Och monoteismen är inte torr och andefattig: ”Monoteismen är kulten av livet, eftersom den är tron på den högsta livskraften”.

För Aguéli är öknen det landskap där monoteisten kan kontemplera det högsta väsendet, ”samla sig i koncentration”.

Och islam är, tvärt emot Renans islamföraktande påståenden, en religion fylld av vital energi.

Jag hittade stycket där Renan talar om den ”monoteistiska öknen” på nätet, både på franska och i engelsk översättning:

”La nature, d’un autre cote, tient peu de place dans les religions semitiques: le desert est monotheiste; sublime dans son immense uniformity, il revela tout d’abord a l’homme l’idee de l’infini, mais non le sentiment de cette vie incessamment creatrice qu’une nature plus feconde a inspire a d’autres races. Voila pourquoi l’Arabie a toujours ete le boulevard du monothdisme le plus exalte.”

Och i engelsk översättning:

”Little place is held, in some respects, for nature in Semitic religions: the desert is monotheistic; sublime in its immense uniformity, above all it revealed to man the idea of the infinite, but not the sense of this incessantly creative life that a more fertile nature had inspired in other races. This is why Arabia has always been the most exalted monotheistic avenue.”

Aguéli är överens med Renan om att ”den arabiska anden” är fulländningen av den semitiska monoteismen och att islam är essensen i ”semitismen”.

Minns vad Aguéli skrev om ”våra förfärliga nordiska landskap”. Renan talade om ”öknens mentalitet” (psychisme du désert), och ställde den mot ”skogens mentalitet” (psychisme de la forêt).

Renan sätter skogen över öknen, polyteismen över monoteismen och det ariska före det semitiska. Aguéli gör tvärtom: ”Monoteismen är deras religion som hata fetischdyrkan…”

Renan hävdade också att araberna helt saknade mystik i sin religion. Aguéli ser det som sitt kall att bevisa för väst att islam visst innehåller mystik och djup visdom. I detta syfte vill han i vår världsdel sprida kunskapen om den store mystikern Ibn Arabi.

Ja, som Axel Gauffin skriver i sin biografi var Aguéli fylld av ”idealistens önskan att skydda och hjälpa det folk, som hade att förvalta det dyrbara arvet av Islams djupa, oändliga visdom”.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.

Mohamed Omar