BIRGITTA SPARF: Drömmen som försvann

Jag var nio år när Martin Luther King höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Hans tal hade stark inverkan på mitt unga oförfalskade sinne. Jag tyckte att han hade rätt i sin dröm om att hans barn en dag skulle bli bedömda efter vad de gjorde och inte utifrån sin hudfärg.

Diskriminering efter hudfärg förekom inte i någon större omfattning nere på byn. Den var obefintlig, kan man säga. Möjligen berodde detta på att antalet svarta i vår community var lika med noll, men ändå. Vi skulle aldrig ha tolererat någon rasdiskriminering.

Nu är det dags för mig att tänka om. Jag kan ta Nyamko Sabuni som exempel. Jag har aldrig betraktat henne som vare sig kvinna eller svart. Hon är en politiker, varken mer eller mindre. Men där har jag haft helt fel. Hon är i första hand svart, i andra hand kvinna och i tredje hand politiker.

Att hon som både svart och kvinna kunnat bli politiker är något av ett mysterium eftersom både svarta och kvinnor är förtryckta av sådana som jag, som är vit och svensk. För att inte tala om det massiva förtrycket från de vita svenska männen. De släpper inte en jävel över bron som inte är som de själva. Där är tydligen även jag utestängd.

Men för att återgå till ämnet. Nu ska vi inte längre bortse från hudfärg utan vi ska bli högst medvetna om den. Hur många svarta finns det till exempel på SVT:s nyhetsredaktioner? Nu utgör antalet svarta bara 3,4 % av den svenska befolkningen så vi kan för den goda sakens skull utöka gruppen förment diskriminerade till att omfatta alla med utomeuropeisk bakgrund.

Jodå, det är lugnt. De utgör en exakt andel av de anställda som är lika stor som deras andel av befolkningen. Tror att den ligger nånstans på 20-25 % i dagsläget. Siffran stiger dag för dag så SVT:s VD Hanna Stjärne har fullt upp med att räkna procent och hinna rekrytera efter hudfärg och ursprung snarare än kompetens. En och annan som utöver rätt hudfärg och ursprung även besitter kompetens slinker med av bara farten. Men det är i så fall enbart ett slumpens verk.

Numera ska jag inte bortse från hudfärg utan tvärtom anse att den är det viktigaste som finns hos en människa. Själv är jag vit och blond, svensk som jag är. Det är inte mycket jag kan göra för att ändra på detta, men jag kan åtminstone ha vett nog att skämmas för den jag är!

Birgitta Sparf