Nyligen besökte jag en gammal vän som är ålänning och journalist. Vi gick på journalisthögskolan tillsammans på åttiotalet. Han verkade ett tag i sin profession i Sverige efter examen, men beslöt sig att efter några år flytta hem igen. Under många år har han sedan varit aktiv som journalist och därefter arbetat för att stärka Ålands självständighet gentemot Finland. Att tillhöra Sverige ser han inte som ett särskilt attraktivt alternativ.  

”Sverige är ett blöjsamhälle”, brukar han förklara för mig. Med det menar han att det skattefinansierade välfärdsindustriella komplexet tar hand om allting, vare sig svenskarna vill det eller ej. ”Läcker det genom ena blöjan sätter man bara på en ny så länge det går”, konstaterar han. I kombination med en ointegrerbar massinvandring från tredje världen är detta naturligtvis ett dödligt recept för ett välfärdssamhälles överlevnad på sikt. 

När jag åkte färjan hem (rutten går Stockholm-Mariehamn-Åbo t/r) trodde jag inte riktigt mina ögon: Uppskattningsvis hälften av passagerarna hade sin bakgrund i Afrika eller Mellanöstern. Det var en upplevelse som jag inte hade varit med om förut: fullt av barnfamiljer med mödrar i slöjor, fäder och söner som promenerade omkring och grupper av afrikanska flickor för sig och killar med arabisk bakgrund i grupp – om man också får räkna Syrien och Afghanistan dit. Jag kan inte så noga skilja ut vilket land alla kommer ifrån.  

Samma upplevelse av att det sker en exponentiell förändring i stadsbilden i huvudstaden av människor från dessa områden, har både jag och mina vänner upplevt starkt i sommar. En kollega från alternativmedia skriver i ett mejl till mig så här efter ett tivolibesök: 

Åkte kommunalt till Gröna Lund idag. På vägen hem är jag och familjen de enda vita på färjan till Slussen. De enda. Kalla mig rasist om jag gnäller över att några på färjan är mörkhyade. Men inte när jag gnäller för att det ser ut som jag sitter på färjan till Madagaskar. 

Det handlar inte om arbetskraftsinvandrare från Indien, Thailand och Kina i någon större utsträckning. Svärmar av mellanösternkillar i ankfrisyrer drar fram på eldrivna sparkcyklar överallt i Stockholms innerstad. Det kanske har blivit ett alternativ, nu när det blivit svårare att köra BMV-race på Strandvägen? Överallt också en stark överrepresentation av människor med afrikansk bakgrund (enligt ”rasforskaren” Tobias Hübinette skulle afrosvenskarna dock bara utgöra drygt tre procent av befolkningen). Hur många är här illegalt, kan man undra? 

Det här ger mig och mina vänner en känsla av en invasion. Tidigare har jag på DGS skrivit om känslan av att leva under ockupation, att alltmer bli förfrämligad i mitt eget land.  Emellertid tycker jag att vi som upplever vanmakt och ilska över att bli drabbad av en demografisk utveckling som vi inte har fått vara med att påverka, har stöd av fakta. Drygt två miljoner beviljade uppehållstillstånd sedan millennieskiftet, en ökning under 2000-talet med en och en halv miljon personer med utländsk bakgrund i folkbokföringen, medan de svenskättade tydligt minskat, talar sitt tydliga språk.  

Det rör sig om en stor del utomeuropéer, för att uttrycka saken försiktigt. Den kända amerikanska tankesmedjan Pew Research Center beräknade att det 2017 fanns drygt åtta procent muslimer i Sverige, vilket idag skulle betyda drygt 800 000 personer.  Den största gruppen som ökat under 2000-talet är syrier, men i topp ligger också irakier, somalier, afghaner och eritreaner medan svenskfödda är i särklass den största utvandrade gruppen. 

Allt detta som jag nämner har jag tidigare redovisat här på sajten: ”Sveriges demografiska förändring under 20 år” (2/4 2021).

Förutom högre brottslighet i dessa grupper kan tilläggas att forskning som gjordes förra året  visar på att bara en dryg tredjedel av dem i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar en självförsörjning på 12 600 kr netto per månad (OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen), då även jobbsubventioner är inräknade. För utrikes födda tar det i snitt 13–14 år innan 50 procent har uppnått denna låga nivå av självförsörjning. Tidigare mättes ”sysselsättningsgraden”, vilket innebar att en person ansågs vara i arbete om denne hade varit sysselsatt minst en timme under mätperioden. Idag beräknas, enligt Riksdagens utredningstjänst, nästan 700 000 utrikesfödda vara bidragsförsörjda på heltid. 

För att vara övertydlig: jag riktar mig inte mot alla invandrare som har utomeuropeisk bakgrund. Det handlar, som vanligt, om volymerna. När mängder av människor som på ett eller annat sätt har sin bakgrund i dysfunktionella och våldsamma länder, där klanen är den naturliga tillhörigheten, radikalt börjar sätta sin prägel på stadsbilden, väcks starka känslor. Det är naturligtvis subjektiva emotioner det handlar om, också när reklamen alltmer visar vita kvinnor tillsammans med mörkhyade män (skulle vara intressant med en studie av omfattningen av detta). Ska den vite mannen drivas undan i sitt eget land, kan man undra?  

Jag har alltmer känt att våra beslutsfattare med sina vapendragare i journalistkåren har givit bort vårt land till hela världen och att svenskarna marginaliseras av PK-etablissemanget. Det är svenskarnas uppgift att stå för notan och infoga sig i ledet. Som en frustrerad vän och tidigare samhällsdebattör uttrycker det i ett mejl: 

Alla andra folk har rätt till sina länder, utom svenskar. Alla andra folk har rätt att få hålla sig till sina egna, utom svenskar. Alla andra har rätt att begära sitt eget språk, utom svenskar. Alla andra har rätt att hylla sin kultur och sina traditioner, utom svenskar. Vi ska bara ta bördorna och dra ihop pengarna och försörja de andra och ordna upp allting, det är det enda som är reserverat för svenskar. 

Den känslan tar ifrån oss vår framtidstro och att desperationen över detta har tydligt ökat på senare tid, det ser jag överallt. Chris Forsne, min tidigare journalistkollega från SVT som var utrikeskorrespondent i Frankrike, uttrycker detta tillstånd så väl destillerat: 

Satte mig på trappan till baksidan. Grönska och fågelkvitter och önskade att Sverige vore som förr. Njutning av sommar, trygghet tillförsikt – istället för ett land i fritt fall. Inte ens vemod längre utan ångest som inte ens kan släppa inför mogna hallon och egenskördad potatis. 

Ångest i stället för vemod. Det är inte någon liten förändring i en människas inre. Vad händer nu när allt fler svenskar drivs därhän?