Den sista augusti ska all amerikansk militär lämna Afghanistan. Det blir en storslagen och sorglig dag.

I flera hundra år har USA varit symbolen för kapitalism, ekonomisk utveckling, kolonialism och fred. USA har varit älskat och hatat. Men framför allt har det varit västvärldens mäktiga räddare. USA har kommit till undsättning när Hitler och Stalin hotat.

Nu är det troligen slut med det. Själva inseglet på förändringen är att USA givit upp i Afghanistan. Civilisationens främste riddare har tagit stryk av ett skäggigt rövarband som bekämpar allt sådant som USA försvarar: demokrati, jämställdhet för kvinnor och rätt till liv för homosexuella. USA tycker inte längre att det är värt att hjälpa afghanerna med sådant. Observera att det är Biden, inte Trump, som ansvarar för reträtten. Det är en historisk händelse på nivå med när Storbritannien år 1947 lämnade Indien.

Vid sekelskiftet gick knappt några afghanska flickor i mellanstadiet, fyra år senare hade andelen stigit till sex procent och 2017 hade siffran nått 40 procent. Denna utveckling berodde minsann inte på afghanska makthavares insatser utan på att USA beslutsamt men utsiktslöst bestämt sig för att göra stordåd i landet. Motsvarande framgångar kännetecknade andra delar av det afghanska samhället och det var USA:s skattebetalare som stod för fiolerna. Man kan inte bli annat än bedrövad när man betänker vilket mänskligt lidande som ligger i korten när talibanerna nu gradvis tar över styret i landet.

Hur ska man förklara detta totala misslyckande från USA:s sida? Hur ska jag ha en aning? Jag som inte ens lyckas övertyga svenskar om orsakerna bakom Sveriges framgångar för hundra år sedan, hur ska jag kunna klargöra orsakerna bakom USA:s motgångar på andra sidan jordklotet? Men jag kan återge en tolkning av debaclet som presenterats av kolumnisten David Brooks i The New York Times.

Brooks verkar säga, om jag förstår honom rätt, att de amerikanska motgångarna beror på att demokraterna inte haft modet att engagera sig ordentligt i kriget i Afghanistan och fortsätta att satsa på amerikanska värden som enligt Brooks är de politiskt korrekta idéer som numera blivit det amerikanska credot.

Brooks säger att Amerikas fiender, sådana som Talibanerna, Putin och det kinesiska ledarskapet, hatar den progressivism som det politiskt korrekta USA representerar och att vi i Afghanistanfallet ser en internationell kulturkamp där talibanerna tillsammans med Putin och Xi strävar efter att kunna besegra idéer som feminism, homosexuellas och minoriteters rättigheter samt mänsklig värdighet över huvud taget.

Jag återger Brooks resonemang för att han är en ansedd tyckare och för att jag inte kan bestämma mig för om han tappat förnuftet – talibanerna i samverkan med Putin och Jimmie Åkesson för att få stopp på feminister och homosexuella! – eller om han kommit på något som går att tänka.