BITTE ASSARMO: Pinsamt av Susanna Alakoski i Aftonbladet

Varenda gång de goda och fina går till attack mot människor som är kritiska till utvecklingen i Sverige tar de till argumentet ”allt var inte bättre förr”, som nu Susanna Alakoski som drämmer till med detta i en kulturartikel i Aftonbladet. Men det är ett djupt ohederligt argument, för inte ens de mest samhällskritiska hävdar att ”allt” var bättre förr. Hon använder alltså bara detta argument för att misstänkliggöra och förlöjliga människor som inte har samma åsikter som hon.

Alakoski, och hennes likasinnade, saknar sakliga argument för att driva sin tes om att Sverige har blivit tryggare, lyckligare och mer harmoniskt med åren – och givetvis med mångkulturen. Då måste de istället svartmåla meningsmotståndarna och pådyvla dem åsikter de inte har. När Alakoski påstår att hennes meningsmotståndare hävdar att ”allt” var bättre förr tror hon att det får henne att framstå som bildad och smart. I själva verket är det direkt pinsamt. Vem tror hon att hon lurar med sin desperata retorik?

Själv läser jag sällan sådana här artiklar längre. Så snart jag ser rubriken vet jag exakt vad texten kommer att handla om. Den kommer att handla om det eländiga Fattigsverige, nerlusade fattigstugor, torftig mat och gråa yllestrumpor som blivit fuktiga i trasiga skor, och den kommer att handla om att vi minsann också slog våra barn ända fram till att lagen om barnaga infördes. Men Alakoskis text har jag faktiskt skummat igenom, enbart för att se om jag hade rätt i mitt antagande. Och det hade jag.

”Nä, ligisterna hade inte skjutvapen. På sjuttiotalet. Men kedjan kunde slås över ansiktet om du sa emot, eller kniven stickas i magen. Som på en av mina barndomsvänner. Som dog. Näsa på näsa knäcktes i bråk mellan raggare och hippies. Flickor kallades hora, våldtogs även då. På sjuttiotalet. Och pappor kunde slå mammor utan att riskera vare sig finka eller fotboja. Barn agades och man trodde på fullt allvar att det var farligt att kunna två språk.”

Bortsett från att det naturligtvis är totalt skruvat att jämställa tungt beväpnade kriminella med ”ligister” måste man ändå säga att Alakoski är en riktig stjärna på grova generaliseringar. ”Näsa på näsa knäcktes”. Jo tjena.

Jag är jämngammal med Alakoski, växte upp i ett område som inte skilde sig särskilt mycket från hennes Fridhem i Ystad, och med föräldrar som tillhörde arbetarklassen. Och den verklighet hon beskriver är inte min. Nu kan det visserligen vara så att Alakoski var alldeles särskilt utsatt för alldeles särskilt förfärliga ting, och att det i hennes värld knäcktes näsor i parti och minut. Men min värld var sannerligen inte särskilt skyddad, den heller. Och inte ens där, i bruksortens arbetarkvarter, knäcktes det näsor särskilt ofta.

Men visst, flickor våldtogs även då. På sjuttiotalet. Men väldigt sällan av åtta män samtidigt. På sjuttiotalet. Hora kallades de nästan aldrig. På sjuttiotalet. I de undantagsfall där någon spoling dristade sig att vräka ur sig något sådant fick han på tafsen av både sina pojkkamrater och av flickorna själva. På sjuttiotalet.

Och så har vi det där med barnagan. Vad är det med dessa människor, som alltid drar upp just detta? Är det för att de vet att barnaga är vanligt förekommande i många av de invandrade kulturerna, som de absolut måste framhålla att den minsann var jättevanlig även här långt in i modern tid?

Det tror jag faktiskt. Men det gör inte påståendet mer sant. Visserligen förbjöds barnaga i lag först 1979. Men redan från tidigt 1900-tal var aga straffbar som misshandel om den medfört skada som ej var att anse som ringa. 1957 blev även aga som medfört ringa skada straffbar, enligt en särbestämmelse i misshandelsparagrafen i strafflagen. I praktiken blev barnaga alltså förbjuden redan i slutet av 1950-talet. Men det passar förstås inte in i Alakoskis tendentiösa berättelse.

En sådan här text måste naturligtvis också handla om att vi alltid haft en stor invandring, och att det var invandrarna som byggde Sverige. Medan svenskarna antingen latade sig, eller vältrade sig i fattigdom och misär, arbetade invandrarna idogt i fabriker, på restauranger och inom vården och bar Sverige på sina axlar in i folkhemmet.

Mycket riktigt. Det dröjer inte länge förrän Alakoski börjar berätta om ”de tusende som stämplat in bredvid oss på Algots, SKF, Volvo. I gruvor & verkstäder. Som knegat i pappersmassaindustrin. De som berikar vårt land som ingenjörer, fysiker och biologer. Pedagogiskt arbete.

Kommersiellt & konstnärligt arbete. Lantbruk & skogsarbete. Bygg & metall. Lastbils-, taxi- och busschaufförerna. De som målar, packar, lagar, fixar.”

När har Alakoski någonsin hört de människor hon kritiserar säga ett enda ont ord om människor som kommit hit från andra länder och arbetar och sliter i det svenska samhället? Sannolikt aldrig. Det är ytterst få som ifrågasätter invandrare som arbetar och drar sitt strå till stacken – de mest högljudda invandringskritikerna torde vara de på vänsterkanten, inom fackföreningsrörelsen. Däremot förs en nödvändig debatt om huruvida Sverige har råd med stora invandrargrupper som sällan eller aldrig kommer ut i arbete. Men sådana petitesser bekymrar inte Alakoski, utan hon fortsätter känslosamt i samma stil:

”Som skurar våra golv & trappor. Tunnelbanor & järnvägsstationer. Som byter mormors kateteter [SIC] och kammar hennes hår.”

Ja, för sådant har svenskar aldrig sysslat med. Etniska svenskar har bara glidit runt på en gigantisk räkmacka genom historien fram till dess att de fick hjälp av invandrarnas slit och flit. Japp!

Det är uppenbart att Susanna Alakoskis text är ett beställningsjobb av Aftonbladet, vars politiska ledning givetvis anser det bekymmersamt att allt fler ser verkligheten sådan den är. Bråttom var det tydligen också (en desperat motåtgärd mot människors rättfärdiga ilska efter de många sommarprogrammen som uttryckt förakt för etniska svenskar?), för texten är slarvigt skriven och språkmässigt lämnar den en hel del övrigt att önska. ”Skriv vad du vill, så länge du verkligen trycker på att Sverige var värre när du växte upp än det är nu” tycks ha varit redaktörens riktlinjer och sen snabb publicering utan korr.

Men tyvärr. Texter av den här typen går inte längre hem hos andra än de redan frälsta. Och de frälsta blir färre för varje år.

Bitte Assarmo