INTERVJU För sju år sedan fattade galleristen Henrik Rönnquist ett beslut som kom att förändra hela hans liv. Han bestämde sig för att ställa ut konstnärerna Dan Park och Lars Vilks. Det blev början på en mardrömslik tid av så mycket smutskastning och trakasserier att han till sist tvingades överge hela den värld han levt i. Men idag är han på väg tillbaka.

– Det här hände 2014. Det har tagit mig sju år, men nu känner jag att jag är redo igen. Nu kommer jag att starta upp ett galleri igen och visa konst, säger Henrik Rönnquist till Det Goda Samhället.

När Henrik Rönnquist tog sig för att ställa ut Lars Vilks hade han ingen aning om vad som skulle komma att ske. För honom var det självklart att en konstnär har rätt till sin yttrandefrihet, men framför allt var det Lars Vilks konstnärskap han ville lyfta fram.

– Lars är en fantastisk konstnär, det var hans måleri som skulle fram, inte de tre rondellhundarna som gav honom en fatwa, de är en marginell del i hans konstnärskap, säger Henrik Rönnquist.

Själv ställde han ut alla möjliga slags konstnärer, från kända konstnärer som Caroline av Ugglas till debutanter och unga som fick en chans. När han insåg att Lars Vilks var mobbad och utfryst av etablissemanget bestämde han sig för att ställa ut även honom.

Hade du någon känsla av vad som skulle komma att hända?

– Egentligen inte. Jag anade att det kanske skulle bli lite uppståndelse, men jag hade ju aldrig kunnat drömma om hur stor beröringsskräcken med Lars var. När jag talade om att jag skulle ställa ut honom kom andra konstnärer in och hämtade sina tavlor mer eller mindre på löpande band, så stark var skräcken. De vågade inte ens ha sina tavlor i samma galleri som Vilks. Jag undrar vad de människorna tänker idag.

Beröringsskräcken hade skapats av de svenska medierna, menar han:

– Absolut! Samhället har ju skapat ett slags skräck kring honom. Det närmar sig att han ska få en utställning och i sista stund hoppar galleristen av.

Själv var Henrik Rönnquist ett lätt byte för aggressiva medier, eftersom han var dåligt medietränad, berättar han:

– För mig handlade det om konst. För medierna handlade det om politik och rädsla för att Vilks har gjort något som islamister blir kränkta av. Islamisterna blev ledsna för att Vilks gjort tre teckningar och därför fick han inte ställa ut. När jag kom till galleriet dagen före vernissagen stod det en blå container utanför, med kravallstaket. Till vernissagen kom polisen med bombhundar.

Hur kändes det?

– Det var fruktansvärt, det var en otrolig press. Jag hade ju människor som stöttade mig, bland annat ett etablerat konstnärspar och andra vänner men i övrigt var det väldigt ensamt, med konstnärerna som på löpande band lämnade mig. Jag hade inte riktigt förstått hur mycket politik det låg i detta med Lars Vilks. Allt blev till politik och ”värdegrund”. Jag kände knappt till det ordet då jag ställde ut Lars Vilks, och hur kan det överhuvudtaget bli politik och ”värdegrund” av konst? Jag var helt oförberedd på det som hände.

Och det som hände var allvarligt. Henrik Rönnquist blev trakasserad och hotad och galleriet, som han drivit i femton år, vandaliserades. Han hängdes ut skoningslöst i medierna – av Aftonbladets Martin Aagard kallades han för en ”dum människa” – och till sist vann hatarna, säger han. Medierna och tyckarna hade bestämt sig för att knäcka honom och de lyckades. Det är något han alltid kommer att leva med, men idag tycker han att det skett en fokusförskjutning.

– Det kan man nog tacka många skribenter för, som skrivit om Lars Vilks genom åren och på det sättet hjälpt till att skapa ett nytt klimat. Lars lever ju fortfarande med beskydd, men jag tror att det skulle gå att ställa ut hans verk idag, utan att bli drabbad som jag blev, säger han.

Ångrar du dig?

– Nej jag ångrar ingenting. Det var ett jättehögt pris att betala och jag försvann helt från konstvärlden och har varit borta sedan dess. Men jag fick också mycket stöd under den här tiden. När det begav sig skrev tidningarna att jag var korkad men idag har folk börjat säga att ”det var han som vågade”. Samtidigt visste jag ju inte då vad det var jag vågade.

Att fokus förflyttats tror han beror på att diskussionen om islamismen kommit upp till ytan.

– Nu börjar gemene man förstå att det finns islamister i Sverige, men det har tagit ganska många år. Idag kan man ju skriva om islamism på ett annat sätt. Man kunde inte prata om det på samma sätt då och därför blev Vilksutställningen felvinklad. Medierna ville ha det till att det var en provokation mot muslimer, när det faktiskt handlade om konst och yttrandefrihet. Genom att Vilks fick en fatwa blev det också praxis att man inte får kränka ”profeten Mohammed”. När man ser hur medierna vinklade det förstår man hur väl islamisterna lyckades med sin skrämselpropaganda, säger han.

Men det får inte betraktas som en kränkning att ifrågasätta en religion, menar Henrik. Där är han mycket bestämd. Och efter sju år har han nu börjat återerövra sitt liv. Och han vet vad han vill – han vill arbeta med konst.

– Det är ju det här jag har gjort i hela mitt liv. Min pappa var konstnär så jag är uppvuxen på gallerier, skrattar han. Jag tänker komma tillbaka till konstbranschen och öppna ett galleri igen på något sätt. Efter kraschen, när jag fick stänga, tog det lite tid innan jag förstod vad jag var ämnad för men nu står det klart att det är det här jag vill göra. Jag har redan långtgående planer. En tid trodde jag aldrig att jag skulle kunna göra något i Sverige men nu ser det annorlunda ut.

För Henrik Rönnquist är det viktigt att skaka av sig offerrollen.

– Jag tänker inte vara ett offer längre, det är vad jag känner. Och idag ser jag ljust på framtiden. Det har varit en otrolig resa men idag är jag väldigt positiv. Det finns konstnärer som har börjat kontakta mig och hoppas att jag ska kunna ställa ut. Nu kan jag äntligen börja andas igen.