De flesta som jag träffar förfasar sig över regeringskrisen och över svensk politik överhuvudtaget. Även de jag inte träffar men får kännedom om i alla fall, till exempel för att de skriver i tidningar, verkar också förfasa sig av ungefär samma anledning. Frågan är om situationen är så mycket förfasa sig över.

Grunden till den pågående krisen är att riksdagen ogillar regeringen Löfven och har avsatt den samtidigt som riksdagen inte vill ha någon annan regering som eventuellt skulle kunna vaskas fram ur den sump som dess partier och ledamöter utgör.

Detta kan tyckas vara en skandal och en skam för vårt politiska system. Men är det inte så att riksdagens ställningstaganden ganska troget reflekterar folkets djupt kända känslor? I varje fall stämmer det på mig: jag vill varken ha en Löfven-regering eller någon annan tänkbar regering som riksdagen med respekt för sina märkvärdiga arbetsformer skulle kunna tänkas tillsätta. (Med märkvärdiga arbetsformer menar jag exempelvis den kadaverdisciplin under respektive partiledningar som upprätthålls inom partierna.)

På det viset, menar jag, stämmer den pågående regeringskrisen väl överens med nationens känslor. Medborgarnas brist på förtroende för politikerna har länge varit uppenbar, så uppenbar att den nu trängt in i politikernas egna led och förmått dem att markera missnöje mot statsministern och hans regering och flaggar för motsvarande missnöjeskänslor inför alla tänkbara regeringsalternativ. Det känns som om de folkvalda kliver utanför sin egen krets, ställer sig att betrakta den, fylls av motvilja och konstaterar att de inte vill ha med dessa personer att göra.

Orsaken till detta politikerförakt – som regeringskrisen alltså, enligt min mening, visar att riksdagspolitikerna själva delar – ligger i uppenbar dager. Dessa människor betraktar det inte som en huvuduppgift att leda landet mot en god framtid. Deras huvuduppdrag, som de själva formulerat för sig, är att värna om det system som försörjer dem och som troligen är den enda apparat – om vi tar det offentliga i vid bemärkelse – som skulle kunna tänka sig att försörja dem. Allt sker enligt formeln ”visst ska vi rädda landet, men först ska vi rädda oss själva”.

Sammanfattningsvis påstår jag att det råder enighet mellan folket och dess ledare om att ledarna inte förmår, eller kanske snarare inte prioriterar att, ta sig an nationens problem. De döper om Sveriges avsevärda dilemman till ”utmaningar” som om det inte handlade om mer än en frisk och stärkande marsch till bergets topp, de skyller på att de ”inte sett det komma” när utmaningarna exploderar i deras ansikten och de fortsätter att strunta i vanliga människors verklighet när det verkar som om folk resignerar inför återkommande skjutningar och gängmord.

Just i lägen som detta behövs entreprenörskap. Entreprenörer är folk som introducerar nyttiga förändringar, till exempel nya företag eller rejäl förnyelse av trötta och uttjänta organisationer. En av mina favoritidéer sedan lång tid tillbaka, berörd exempelvis här, vore ett personvalsparti. Ett sådant parti kan vara nybildat eller ett resultat av att ett redan existerande parti reformeras. Syftet med ett personvalsparti vore att öppna politiken för andra än den lilla kretsen yrkespolitiker och därmed göra demokratin mer sant demokratisk. Det bästa av allt är att ett parti kan göra en sådan omvandling utan att behöva fråga någon om lov. Allt är helt genomförbart inom ramen för existerande lagar och regler.

Jag och några kollegor utarbetade och presenterade förslaget i detalj år 1999. Det var aldrig någon som sa emot förslaget men heller ingen som tog det riktigt på allvar, antagligen för att det låg någon decimeter vid sidan av den vältrampade stig som svensk politik vant sig att vandra med alltmer skrämmande resultat.