PATRIK ENGELLAU: Från pliktsamhälle till rättighetssamhälle och tillbaka igen

Efter att under lång tid ha funderat mycket skarpt på samhällenas öden har jag kommit fram till samma uppfattning som jag tror de flesta människor har skaffat sig utan särskild ansträngning, nämligen att det är folkens mentalitet och värderingar som bestämmer vad det ska bli av dem.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt en som jag tror nästan total samhällelig värderingsrevolution. Fram till 1960-talet dominerade ett traditionellt svenskt värderingspaket som särskilt framhöll människans plikter, till exempel att ta ansvar för sig själv och sina anhöriga, inte ligga andra till last, vara hederlig och arbetsam och göra läxorna, inte slå dem som är mindre än man själv och lyda överheten dit även mamma och pappa räknades. Detta värderingspaket gällde i alla samhällsklasser.

Femtio år senare hade en helt annan och motsatt uppsättning värderingar tagit överhanden. Nu gällande värderingar är motsatta de traditionella därför att de senare satte medborgarnas plikter i första rummet medan de förra fokuserar helt på medborgarnas rättigheter. Samhället inriktar sig mer på att tillgodose allas rättigheter – exempelvis i deras egenskap av förtryckta, före detta förtryckta, fattiga, dyslektiker, samer, intersexuella eller annat – än på att påminna folk som deras skyldigheter mot sig själva och omgivningen. (Jo, det har på försök inrättats en del nya skyldigheter, till exempel att inte flyga och inte äta kött, men dessa plikter har ännu inte riktigt fått fäste.)

Jag hävdar alltså att pliktsamhällets omvandling till rättighetssamhälle är så genomgripande den kan bli. Jag hoppas att denna tes är riktig ty på den bygger det följande resonemanget. Kanske är tesen felaktig. Kanske var förändringen inte hundraprocentig utan bara fyrtioprocentig eller något annat. I vilket fall tog metamorfosen ett halvsekel. Jag drar därför slutsatsen att detta är ett allmänt mönster. Värderingar sitter djupt och är svåra att förändra men det går och det tar femtio år att ändra dem i grunden.

En liten randobservation är att nya idéer, som sedermera visar sig ingå i ett framväxande värderingspaket, först uppenbarar sig så tycker de flesta att de nya idéerna är så fåniga att de inte är värda att uppmärksammas. Så var det exempelvis med den militanta feminismen som växte fram från femtiotalet när glastaket nedmonterats och kvinnorna redan blivit likaberättigade. Men till sin förvåning inser skeptikerna snart att även fåniga idéer kan ta kommandot över det allmänna tänkandet.

Allt detta var en lång inledning till det kognitiva problem som tornar upp sig inför mig. Jag menar att rättighetssamhället, om än behagligt i många avseenden, är ohållbart. Rättigheter ska betalas av någon annan än rättighetshavaren. Ett samhälle som älskar rättigheter och hela tiden uppfinner och delar ut nya rättigheter till befolkningen lägger bördor som till slut, fruktar jag, blir olidliga på deras axlar som ska bära lasset.

Det hör till saken att pliktsamhället troligen gynnade alla, såväl pliktinnehavaren själv som kollektivet medan rättighetssamhället favoriserar mer selektivt och särskilt hjälper den överhet som administrerar systemet, generaldirektören för Försäkringskassan till exempel, samt rättighetssystemets klienter såsom nyanlända före detta barnsoldater från Sydsudan.

Jag känner både pliktsamhället och rättighetssamhället eftersom jag upplevt båda. Om det finns någon tredje sorts samhälle vet jag inte. Jag skulle tro att ett kraschat rättighetssamhälle – vilket är den framtid jag oroar mig för – med tiden har en tendens att förvandla sig till ett pliktsamhälle. När människor upptäcker att de inte längre har särskilt många rättigheter och att de motvilligt måste lita till sina egna krafter om de vill överleva så kommer pliktkänslorna att gradvis återskapas. (Detta är naturligtvis bara en lös förmodan. Hur det gick till när det traditionella svenska pliktsamhället uppstod vet ingen. Vi vet inte ens när det skedde. Kanske skapades svensken redan från början med någon särskilt krävande asagud som satt på hans axel och hela tiden förmanade svensken.)

I vilket fall som helst så tror jag efter de egna erfarenheterna att det tar minst ett halvsekel för ett folk att byta värderingar. Men dagens rättighetssamhälle kommer, tror jag, inte att hålla i femtio år. Det betyder att en allvarlig samhällskris kommer att bryta ut när folks rättigheter förnekas dem innan de hunnit vaccineras med känslor av plikt och personligt ansvar som motmedel mot fattigdom och elände. De kommer att bli förvånade, förbannade och kränkta och skylla på andra, vilka som helst. Det kan bli riktigt våldsamt.

Om vi hade haft några statsmän i vårt land så skulle de förutse denna fara och för att mildra de onda konsekvenserna redan nu inför allt folket predika plikternas evangelium.

Patrik Engellau