Nyligen blev jag ombedd att skriva en text om det svenska midsommarfirandet för en veckotidning. Tanken var att jag skulle utgå från Nordiska museet som källa, för vad kan väl vara bättre än det museum, vars huvuduppdrag är att ”bevara och levandegöra minnet av liv och arbete i Sverige”? Men det visar sig att det är en hel del som skiljer Nordiska museets uppgifter om midsommar från äldre forskning – ja till och med från deras egna uppgifter bara några år tillbaka.

2011 intervjuades Nordiska museets intendent Jonas Engman av Sveriges Television om midsommarfirandets ursprung. Han sa då ”Den svenska allmogen har alltid firat en egen fest som inte är direkt kopplad till den kyrkliga högtiden”.

2019 säger han något helt annat, nämligen att ”midsommarfirandet går tillbaka till Johannes Döparens dag 24 juni och den tid när vi var katolska” och lägger till att ”i Sverige har vi sen länge kopplat loss den religiösa innebörden”.

Dessa båda påståenden skiljer sig en hel del från varandra. Eftersom ingenting tyder på att det kommit nya forskningsrön under de åtta år som gått mellan intervjuerna måste man dra slutsatsen att Jonas Engman helt enkelt anammat samtidens kulturängslighet och medvetet tonar ner midsommarfirandets historiska betydelse. Svensk kultur finns ju inte och det är naturligtvis något som museerna uppmanas anpassa sig till.

Alltså basunerar Nordiska museet ut att midsommarfirandets ”eventuellt förkristna” kopplingar är ”spekulativa”. Inte heller vill man kännas vid en koppling till sommarsolståndet, trots att det är vedertaget att just sommarsolståndet varit en enormt viktig brytpunkt i otaliga kulturer långt innan kristendomen grundades.

Dock inte i Sverige. Inte om man får tro Nordiska museet i alla fall.

Men våra förfäder var inga uttryckslösa, själlösa kreatur som vandrade runt i en grå sörja genom historien. Våra förfäder var människor precis som vi, som gjorde det bästa av sina liv och som var företagsamma, aktiva och tog hand om sina familjer. Det är självklart att de också uppmärksammade de olika årstiderna och att de ställde till med hejdundrande fester när solen stod som högst på himlen. Att tro något annat är direkt dumt.

Jonas Engman uttalar också tvärsäkra påståenden om andra traditioner vi förknippar med midsommar, påståenden som åtminstone inte stämmer med det jag hört berättas av mina äldre släktingar. ”Färskpotatisen är sen, den börjar dyka upp på välbemedlade bord under 1900-talets början”, säger han.

Jag vet i och för sig inte vad han har för uppfattning om ”välbemedlade bord”, däremot vet jag att min morfar växte upp som fattig torparunge på 1880-talet och han berättade ofta och gärna om hur ljuvligt färskpotatisen, eller nypotatisen som han sa, smakade under de första sommarveckorna. Dessutom berättade han att hans mor – som var född på 1850-talet – tillagade färskpotatis precis som hennes egen fattiga mor hade gjort.

Kalla mig gärna misstänksam, men jag får intrycket av att det är viktigt för Jonas Engman att framhäva hur nya våra traditioner är, och hur lite de har med vårt kulturarv att göra (i den mån vi nu har något kulturarv, vill säga). För han säger samma sak om jordgubbarna. Jordgubben, påstår han, ”fanns inte på åkrarna förrän under 1900-talets mitt. I bondesamhället då nästan alla var urfattiga skulle det ha varit rena självmordet att välja att odla jordgubbar på den lilla mark man hade!”

Stämmer inte heller. Jag är medveten om att jag endast har mammas och pappas och andra släktingars berättelser att tillgå, men jag tror faktiskt att de kände till mer om detta än Engman gör, så etnolog han är. I min mammas föräldrahem fanns ett litet jordgubbsland redan på 1910-talet när morfar och mormor köpte det och jordgubbar hade även odlats i morfars barndomshem. Inte i några stora mängder, förvisso, men visst hade även många av de små människorna i det gamla Sverige både möjligheter, och lust, att odla söta goda bär att njuta av vid festliga tillfällen, och göra sylt och saft av till vintern.

Däremot var jordgubbarna sällan mogna till midsommar. Det berodde dock främst på att jordgubbar behöver drivas på rejält för att mogna så tidigt på sommaren, åtminstone i mellersta och nordligare Sverige. Min morfars jordgubbar brukade inte mogna förrän i början eller mitten av juli, vissa somrar ännu senare. Och det året då min mor föddes, 1928, mognade de så sent att morfar bjöd barnmorskan på nyplockade jordgubbar med grädde på eftermiddagen den 9 augusti, efter att mamma kommit till världen.

Vid det laget – 30 år innan Engman säger att jordgubbarna blivit vanliga bland ”vanligt folk” – var morfars odling så stor att han inte bara hade bär för husbehov utan även sålde på torget.

Så varför firar vid midsommar då? Jag tror att vi gör det därför att det finns inom oss, nedärvt sedan generationer. Och jag tror att det är just i denna ljuva midsommartid som vi verkligen kan känna oss nära dem som gått före oss, eftersom midsommar med största sannolikhet har oändligt äldre anor än våra tillrättalagda museiintendenter vill få oss att tro. Så glad midsommar på dig, hur du än väljer att fira!