MOHAMED OMAR: När jag förstörde stämningen i Sveriges Radios dokusåpa

Det var sommaren 2006. Jag tillbringade en helg tillsammans med fem andra i ett sommarhus på Särö söder om Göteborg. Vi var inte inlåsta, men vi fick inte lämna huset mer än för korta promenader.

De andra deltagarna var Anne-Louise Eriksson, präst och feministteolog från Stockholm; Tomas Sjödin, pastor och författare från Säve; Sofia Fredén, dramatiker från Stockholm och Henry Ascher, barnläkare från Göteborg. Inga intriger och inga spritfester, men likväl en dokusåpa i radio. Programmet hette ”Sommarhuset” och spelades in i juni 2006, ungefär ett år efter att jag hade debuterat med diktsamlingen Tregångare.

”Utgångspunkten var att vi ville föra bra samtal. I de flesta dokusåpor som man ser på tv skapar man dysfunktionella grupper. Man förstör dem genom att intrigera och föra in nya moment. Vi ville göra tvärtom, skapa en funktionell grupp där alla känner att de vågar öppna sig utan att riskera att få en kniv i ryggen”, sa Carin Ahlqvist, som var samtalsledare.

Det blev tre intensiva dagar som vi ägnade åt att diskutera ämnen som nuet, minnet, konflikter och försoning. Resultatet blev fem avsnitt som började sändas söndagen den 25 juni i P 1.

Huset hette Lissgården. Den byggdes 1918-20 som sommarbostad åt grosshandlarfamiljen Einar Henriques i Göteborg. Värdinnan tog väl hand om oss. I bokskåpet hittade jag Heidenstam och Stagnelius och Viktor Rydberg som jag hade som kvällsläsning.

Vid ett tillfälle frågade en av samtalsledarna vilka författare jag läser. Jag nämnde Heidenstam, Rydberg och Stagnelius. Hon frågade också vilka som påverkat mitt eget skrivande. Jag nämnde då Tranströmer och Jesper Svenbro, två moderna svenska poeter som jag beundrar.

Utan att jag begrep varför förändrades samtalsledarens ansiktsuttryck. Hon såg missnöjd och irriterad ut. Hon liksom såg på mig med en misstänksam blick. Feministprästen Lollo, som satt bredvid, var rasande. ”Det är bara män!” utbrast hon i upprörd ton.

”Jaha, jag tänkte inte ens på det”, sa jag. Och det var helt sant. Jag hade ju bara räknat upp författare som jag gillar som ploppat upp i mitt huvud. Jag hade blivit avslöjad. Jag var inte bara sexist och manschauvinist. Nej, min sexism satt så djupt att jag inte ens reflekterade över den. Jag förstod inte ens att något var fel, och jag skämdes inte, vilket förstås var ännu mer provocerande.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon.

Mohamed Omar