I studenttider kan man se och höra staden fyllas med tutande bilar där studenter sitter i de nedvevade sidofönstren och viftar med flaggor. Jag kunde urskilja en spansk och en chilensk flagga plus ett antal flaggor som jag inte kände igen men blandade vita, gröna, svarta och röda färger antydde Mellanöstern. Studenterna med de utländska flaggorna såg ut att ha sitt ursprung i de trakterna.

Lite kränkt blev jag allt. Det handlar för det mesta om personer som kommit till Sverige i späd ålder eller som fötts här av invandrade föräldrar och alltså blivit påkostade en dyr utbildning plus en massa annat värdefullt av de svenska skattebetalarna. Det hade varit stilfullt och sympatiskt, tänkte jag, om de som en gest av tacksamhet denna betydelsefulla dag i stället hade viftat med en svensk flagga.

Efter viss eftertanke slog det mig att det inte var så underligt att dessa utlandsättade ungdomar inte besvärade sig med att hylla Sverige när vi månggenerationssvenskar inte heller gör det. Vi rackar ju i stället ned på människor som kallar sig Sverigevänner. Om vi själva drar oss för att hedra Sverige, varför skulle studenter från Irak då inte dra sig för att göra det?

Efter ytterligare eftertanke slog det mig att det låg ett stort mått av förljugenhet i hela scenariot och att det gjort det åtminstone sedan 1975 när en enhällig riksdag fattade beslut om att Sverige skulle bli mångkulturellt.

Ett faktum som vi gemensamt – ursvenskar och invandrare – sopar under mattan är att Sverige rent objektivt tills vidare är överlägset exempelvis Irak. Irakättlingarna är såklart helt medvetna om detta ty annars skulle en stor del av dem frivilligt återvända till ursprungslandet. Just på grund av att de har denna insikt, skulle en psykolog kunna resonera, känner de ett ressentiment mot Sverige och svensk kultur vilket de kompenserar genom den uppmärksammade flaggviftningen.

Om man argumenterar på psykologens vis så skulle man kunna hävda att Irakflaggan blir en omvänd hyllning till Sverige, men det känns för listigt. Jag tror att studenterna nonchalant ser ned på Sverige på samma vis som det officiella Sverige för vilket den svenska flaggan inte är mer betydelsefull än Prideflaggan.

Så långt kommen i mina funderingar märkte jag att jag kommit ut på djupare vatten. Hur kan det komma sig att Sverige, som också måste vara medvetet om att svensk kultur och livet i Sverige är överlägset tillvaron i de flesta länder som förser oss med invandrare, över huvud taget inte låtsas om detta faktum utan tvärtom hävdar mångkulturens värdegrundsdevis om att alla kulturer är lika?

Jag tror att det bara kan finnas ett svar på den frågan. Sverige är benfast övertygat om den egna kulturens överlägsenhet och om att alla invandrare kommer att inse sakläget och så snart det går anamma den svenska kulturen. Detta var glasklart för det officiella Sverige. Det var som en naturlag.

Denna övertygelse formade den svenska attityden. Taktfullt och blygsamt skröt vi inte upp den svenska kulturen eftersom det hade kunnat kränka någon. I stället förtalade vi den av omtänksam men oärlig respekt för andra kulturer. Vi behövde inte framhäva svenskhetens fördelar, trodde vi, ty dessa skulle migranterna upptäcka av sig själva och frivilligt anpassa sig. Dessutom skämdes vi lite över vår faktiska överlägsenhet.

Och nu detta med gängbrottslighet, förnedringsrån och främmande flaggviftning på studenten! Svenskheten har inte imponerat så mycket på invandrarna. Snopet. Den försynta svenska strategin har slagit fel. Vi borde nog från början ha varit mindre respektfulla och i stället framfört det som alla visste var sant, nämligen att den svenska kulturen och det svenska samhället är bättre och att svenska normer därför ska råda. Att mångkultur inte fungerar inser man när det etableras alternativa rättssystem med egna domstolar vid sidan av den svenska rättsordningen. (Bilden visar en muslimsk domstol.)