ANDERS LEION: De sämre mynten

Det finns en kärnfull formulering av Greshams lag: gott mynt drivs ut av dåligt mynt.  

Är man så gammal som jag kan man också ha egen erfarenhet av lagen. Länge innehöll en-, två- och femkronorna så mycket silver att de rann ut ur cirkulationen när världsmarknadspriset för silver steg. 

Det hade min mamma klart för sig. Hon arbetade på  
Tempo och samlade systematiskt på sig silvermynt. Pappa kom hem efter att en längre tid ha arbetat på annan ort, såg mynthögen och gick till banken och växlade in dem till bekvämare sedlar. Han kände inte till lagen.on arbetade på Tempo 

I tidningar fanns ständigt små radannonser om att silvermynt köptes. De inköpta mynten smältes ned så att silvret frigjordes. Det var olagligt man knappast någon åkte fast. 

Nu används inte längre mynt annat än undantagsvis. Ändå har Greshams lag fortfarande sin tillämpning, på annat område. Lagen säger, mer allmänt uttryckt, att av två värde- och informationsbärare används det billigaste – så länge båda accepteras. 

Detta sker också i politiken. Den kan inte bedrivas utan ett ständigt informationsutbyte. Detta försiggår i debatter, genom utredningar och annonsering. Om den politiska miljön lika gärna eller hellre accepterar ett argument, en utredning eller ett påstående av lägre halt än ett bättre förberett – så kommer det sämre argumentet att vinna, därför att det är billigare. 

Det kräver mindre av politikern som använder det. Han behöver inte slösa tid på att skaffa sig en gedigen utbildning – han skall ändå bara lära sig att upprepa välkända floskler. Han behöver inte heller läsa de utredningar och vetenskapliga rapporter som berör hans verksamhetsområde. Det skulle leda till argument och resonemang som inte accepteras i den nuvarande politiska miljön, just därför att de är för krävande. 

På detta sätt blir det offentliga samtalet allt torftigare. De debatter och andra informationsutbyten som tidigare skett i historien blir något för politiska nördar att samla i sina bokhyllor, så som min mamma samlade på silvermynt. De går däremot inte att smälta ned eller på annat sätt frigöra deras inneboende värde. 

Måste vi ha det så här? Kan inte den politiska journalistiken tvinga fram ett informationsutbyte av högre halt? 

Ännu för något år sedan skulle jag ha svarat nej. Journalisterna i de stora tidningarna är också de för okunniga och ytliga. De kan inte åstadkomma någon förändring. Nu är jag osäkrare. De många oberoende   informationsbärare som dykt upp på nätet är ofta mycket bättre än de gamla, etablerade medierna. De är oräddare och mer obundna. De publicerar med förtjusning sådant som etablerade media helst inte vill ta i – därför att det stör deras egen eller deras uppdragsgivares världsbild. 

Senast idag såg jag ett exempel i Bulletin. Det är en mycket välgjord artikel av Lars Åberg om integrationsproblem i skolan. Han har gjort fler. Detta är ett exempel på sådant som både politiker och journalister annars helst undviker – och skulle de tvingas till att behandla ämnet skulle det ske på ett ytligt, överslätande sätt, styrt av ogrundade förhoppningar om att allt kommer att bli bättre, när väl deras insatser för ökad integration fått verkan – dvs samma tomma förhoppningar som ständigt uttryckts under de senaste 30 – 40 åren.  

Att sia om framtiden sägs vara svårt. Det är enkelt att förutse de nya internetbaserade mediernas seger över de gamla, etablerade medierna. De är billigare och minst lika värdefulla. 

Anders Leion