PATRIK ENGELLAU: Fantasier om Mellanöstern

Bland framtidsforskare som ritar upp mer eller mindre sannolika scenarier för framtiden finns det användbara begreppet ”den överraskningsfria utvecklingen”. Saker händer, man vet inte om några oväntade svarta svanar tänker dyka upp och kullkasta alla teorier, men bedömarna har något slags föreställning om vart det lutar, nämligen just mot det överraskningsfria förloppet.

Jag vet nästan ingenting om Mellanöstern men jag kan lätt fantisera kring det lilla jag tror att jag vet. Jag vet att araber och judar är i luven på varandra. Själv menar jag att araberna är de mest aggressiva men det finns andra uppfattningar och förresten spelar den saken inte så stor roll. Det avgörande är att de bråkar ganska rejält. Dessutom vet jag att Iran – som inte är araber men väl muslimer – är på väg att utveckla kärnvapen som kommer att användas mot Israel om inte på annat sätt så definitivt som ett trovärdigt hot.

Om jag hade någon beslutsposition i Israel skulle jag i detalj förbereda ett slag mot Iran för att sätta stopp för kärnvapenutbyggnaden. Sannolikt har Israel redan detaljerade och noggrant förberedda sådana stridsplaner.

Men det finns ett aber, nämligen alla arabiska stater i närheten av Israel. Det är lätt att föreställa sig eruptioner av ilska om Israel framgångsrikt gav sig på Irans kärnvapenindustri. Därför gäller det för Israel att så snart som möjligt etablera så mycket fred som behövs för att hjälpligt kunna kontrollera de förväntade ilskeutbrotten.

Frågan om hur detta skulle kunna gå till har sedan förra månadens stridigheter mellan Israel och Hamas kunnat börja diskuteras. Jag skrev en artikel baserad på en tes av militärstrategen von Clausewitz. Han menade att om krig utbryter mellan två makter så kommer ingen varaktig fred att kunna upprättas förrän den ena makten har krossat den andra och vunnit en för alla parter övertygande seger. I det här fallet skulle de betyda att Hamas fick så mycket stryk att rörelsen för lång tid tappade lusten att ens tänka på konfrontationer med Israel.

Mycket riktigt tycks den typen av Clausewitz-inspirerade idéer dyka upp bland Mellanösternbedömare. Den amerikanske historikern, författaren mm Daniel Pipes lät göra en opinionsundersökning bland judiska israeler som gav lätt nedslående resultat.

Den första observationen var att Israel avslutade drabbningarna för tidigt för att Hamas varaktigt skulle förlora stridslusten. Bara en tredjedel av de intervjuade judarna ansåg att deras sida hade vunnit och bara en fjärdedel ansåg att Hamas fått nog. Den stora majoriteten väntar sig alltså nya mer eller mindre oprovocerade attacker mot det israeliska civila samhället.

I övrigt verkar nästan alla israeliska judar ha studerat Clausewitz. 82 procent menar att det inte går att försonas med Hamas som i stället måste besegras i grunden. Lika många procent anser att Israel måste nedkämpa alla sina fiender, inte bara palestinierna. 70 procent procent anser att Israel måste använda alla sina ekonomiska, diplomatiska och militära resurser till att krossa Hamas (vilket var 16 procentenheter mer än för bara ett år sedan).

När det kommer till genomförandet falnar israelernas krigiska glöd. Bara 37 procent tycker att Gaza ska invaderas av Israel och ”slutgiltigt utrota Hamas”. Pipes sammanfattar genom att indela de intervjuade i fem femtedelar:

En femtedel av de judiska israelerna förkastar tanken på seger, två femtedelar vill ha seger men är inte villiga att betala vad det kostar, en femtedel vill vinna och dessutom betala för det men förstår inte vad detta innebär så till slut är det bara en femtedel kvar som både vill kriga och stå för kostnaderna och fullt ut begriper ändamålet att förinta fiendens stridsvilja.

Vad jag kan förstå måste Israel åstadkomma denna besvärliga fred i närområdet, som bara en femtedel av befolkningen vill vara med om, innan det kan bli fråga om att avvärja Irans kärnvapenhot.

Grundtipset är väl därför, i varje fall på kort sikt, att status quo fortsätter i form av ständigt återkommande mer eller mindre allvarliga skärmytslingar mellan israeler och palestinier.

På bilden står det ”Folket kräver seger”, israelisk krigspropaganda.

Patrik Engellau